Cecilia Falkman låter sin identitet kartläggas i personlighetstesternas snåriga djungel. Är de psykologiska självtesten enbart en produkt av den samtida narcissismen, eller kan de ha en bakomliggande, mer allmängiltig funktion?
”Jag brukar alltid gissa rätt”, säger en bekant till mig. ”Jag vet din typ.”
På en fest, pre-corona, diskuterar vi testet 16 personalities. Jag är skeptisk när han skickar en bokstavskombination till min mobil, och jag lovar att inte öppna meddelandet förrän jag fyllt i onlineformuläret. Ha! tänker jag när det visar sig att han hade fel (men inte så fel ska sägas, utfallet på testet angränsade till bokstavskombinationen i hans meddelande).
På hemsidan 16personalities.com skapas en avatar utifrån mitt resultat. Jag får reda på mina svagheter och styrkor, hur jag beter mig i olika typer av relationer och jobbsituationer och vilka kända personer som delar min personlighetkombination. Däribland Martin Luther King, visar det sig. Dessutom jag kan ansluta till hemsidans Community om jag köper en premiumvariant.
16 personalities, Myers-Briggs typindikatorer, Big Five-teorin och HEXACO-modellen är alla grundade i psykoanalysen och studier av språk som bedrevs under 1800-talet.
Karaktärsbeskrivande ord identifierades och sorterades då i fem kategorier, en uppdelning som skulle påvisa att en människa är mer eller mindre 1) utåtriktad, 2) känslomässigt stabil, 3) öppen, 4) tillmötesgående 5) samvetsgrann. I samma tradition utgår 16 personalities från de fyra motsatsparen introversion/extraversion, sinnesförnimmelse/intuition, tanke/känsla och bedömning/perception.
Jag och Martin Luther King, alltså. Jag är smickrad men skeptisk, och det är jag inte ensam om. Efter hypen kring bästsäljaren Omgiven av idioter (2014) lät kritiken inte vänta på sig. Författaren Thomas Erikson utsågs till ”Årets förvillare” år 2019 av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Trots det lever hans uppdelning av människor i röda, gula, gröna och blå personlighetstyper kvar, inte minst i jobbsammanhang. Bokens uppföljare har titeln Omgiven av dåliga chefer (2018).
Förespråkare menar att personlighetstester inom rekrytering har sina fördelar eftersom aspekter som kön, etnicitet och utseende då inte har någon betydelse. Den underliggande föreställningen att man måste passa för sin sysselsättning närvarar också bakom testens rättfärdigande: den som är social passar att jobba med service, den som är analytisk passar inom IT och den som är noggrann passar för att montera fönsterbleck.
Vill jag dela mitt resultat på sociala medier?
I jakt på mitt kall, det vill säga min personlighetsanpassade sysselsättning, går jag in på den fackliga centralorganisationen Saco:s hemsida, och gör deras yrkestest. Efter att ha svarat på frågor som ”Det är en vacker stjärnklar natt. Du är med någon du är kär i. Vad säger du?” konkluderar testet att jag skulle kunna jobba inom museum och övrig utställningsverksamhet.
Vill jag dela mitt resultat på sociala medier? Jag tvekar.
Mina tankar går till scenen när Harry Potter får på sig sorteringshatten vid sitt inträde till Hogwarts. Det svårfångade och motsägelsefulla i personlighetskonceptet ringas in av det faktum att sorteringshatten har svårt att bestämma sig: ”Hmm, difficult. VERY difficult. Plenty of courage, I see. Not a bad mind, either. There’s talent, oh yes. And a thirst to prove yourself. But where to put you?”
Att Harry sedan själv får tycka till och välja bort Slytherin framför Gryffindor ger situationen en behövlig relativisering. Hatten accepterar den fria viljan framför sin typindelning. En bekant till mig kan däremot inte påbörja tågförarutbildningen i Helsingborg eftersom han inte får godkänt i deras personlighetstest. Godtyckligheten och det deterministiska i att jobb och utbildning skulle bestämmas av något så pass svårverifierat som ett personlighetstest är obehagligt. Kanske ännu mer obehagligt är vår tendens och vilja att placera varandra i fack.
Under 1800-talet, tiden för det moderna personlighetstestet födelse, ökade människans intresse för psykologi, vilket inte minst speglas i Dostojevskijs Brott och straff (1886), kallad världens första psykologiska thriller. Där får vi möta den fattiga studenten Raskolnikov som under en diskussion försöker härleda och förklara människans natur i förhållande till brott:
”Jag hävdar, kort sagt, att alla – och inte bara de stora – att alla människor som på minsta sätt rör sig utanför allfarvägarna – dvs förmår komma med något nytt – de måste på grund av sin natur bli brottslingar – mer eller mindre givetvis.”
För att fylla på kassan bestämmer sig Raskolnikov för att mörda en sniken och rik pantlånerska. Vad han inte förutsåg, och insåg om sig själv, var dock de samvetskval som han skulle drabbas av. I slutändan överlämnar han sig självmant till polisen.
Jag leker med tanken på vilken bokstavskombination Raskolnikov hade fått. Hade han begått mordet om han fått en avatar med egenskaper som samvetsgrann och velig?
Inget personlighetstest i världen kan ringa in en människas hela bredd av paradoxer. Psyket består nämligen inte av enkla orsakssamband. Med det sagt hjälper Raskolnikovs elaborerade resonemang kring den mänskliga psykologin honom föga, men berättelsen gör möjligen läsaren lite mer insiktsfull.
Att läsa en sexhundrasidig klassiker och ryckas med i Dostojevskijs psykologiska berg-och-dalbana är nämligen motsatsen till personlighetstestet, som snarare liknar en introspektionens quick-fix. Samtidigt finns ett besläktat spänningsmoment i navelskåderierna. För trots dess godtycklighet vill jag tro att personlighetstester fyller en funktion: möjligheten till självreflektion. Även om spegeln inte är alltigenom korrekt kan det vara en metod att få syn på sig själv, med fördel innan mordet är begått.
Nu ett sista försök att nå mig själv. Jag googlar fram ytterligare ett test. Sidan laddar färdigt och resultatet uppenbarar sig på skärmen. ”You got: Albus Dumbledore. You’re wise, quirky and very trusting. Would you like to share your result?”.
