Julmusik är en lika plågsam som essentiell kulturyttring. Lundagårds Oskar Hedman recenserar Frank Sinatras samlingsalbum från 2017.
Det utmärkande med julmusik är att genren är visuell. Musiken och texten ska framförallt kommunicera en bild av julen – ömsom melankolisk ömsom munter. När jag lyssnar på julmusik framkallas ständigt bilden av en snötäckt amerikansk 1950-talsidyll med herrar i Stetson -hattar, vattenkammade barn i pullovers och bakande pin up-kvinnor som liknar Jayne Mansfield.
Denna idyll framträder än tydligare genom att lyssna på Frank Sinatras samlingsalbum Ultimate Christmas. På skivans tjugo spår finns ett brett urval klassiker som ”Silent Night”, ”Jinge Bells”, men även rariteter som ”A Baby Just like You”. Textmässigt återkommer välbekanta teman som Jesu födelse, änglar, familjesammankomster och ett bakåtblickande till tidigare jular, möjligtvis barndomens. Ett ganska urvattnat koncept, som bjuder på både toppar och dalar.
För att karaktärisera lågpunkterna behöver jag lätta på hjärtat. Det finns nämligen fem eller sex spår på den här skivan som får mig vilja bosätta mig varhelst kristendomen ej har predikats, möjligtvis Iran. Det gemensamma för kalkonerna är att Sinatra stiger tillbaka och i stället låter flertaliga körsångare dominera. När körsångarna fungerar som substitut och inte ett komplement blir det outtröttligt schablonartat, ungefär lika uppfriskande som introt till Aktuellt. Andra nummer som ”Santa Claus is Coming to Town” och ”Jingle Bells” är möjligtvis inte dåliga, dock tröttsamt överspelade.
Med det sagt finns det låtar som kan få vilken varvsarbetare som helst att fälla en tår.
Bäst blir det på de lågmälda och melankoliska spåren – inte sällan med bibliska teman – när Sinatra får sjunga med endast ett par stråkar alternativt ett dämpat jazzband som understöd, t.ex. ”The First Noel”. Medelst en blottad och betänksam Frank Sinatra framträder julen som en högtid inte enbart för glädje, utan också för eftertanke. Sinatras styrka är att han aldrig förefaller vara kär i sin egen röst, sången är framträdande men inte självupptaget överröstande. Till skillnad från samtida lipsillar, som Sam Smith och Adele, vet Sinatra att bra musik sällan görs genom att artisterna visar hur bra de är på att sjunga. De relativt enkla arrangemangen, Sinatras tidlösa röst och bekanta textteman går i många fall hem i både slott och stuga. Ge Sinatra en pinne whiskey, en kostym, en mikrofon och julen kan vara räddad.
Så, ger den här skivan upprättelse åt julmusiken? Svaret är nej, men skivan styrker mig i min övertygelse om att julmusik är som country – antingen är det oerhört rörande eller bland det plattaste som finns. I slutändan får man ändå säga att Frank Sinatra är en av de få artister som, när det begav sig, kunde göra julmusik med behållning.
Fyra bästa spåren:
1. ’Silent Night’
2. ’It Came Upon a Midnight Clear’
3. ’The Little Drummer Boy’
4. ’An Old Fashion Christmas’
Bästa textrad:
”The season is upon us now, a time for gifts and giving /
And as the year draws to its close, I think about my living”
(’A Baby Just Like You’)
Plattaste textrad:
”Painted candy canes on the tree
Santa’s on his way/
He’s filled his sleigh with things
Things for you and for me”
(’The Christmas Waltz’)
