1988 släppte Morrissey låten ’Everyday is like Sunday’. 32 år senare fick han rätt.
En ensam lövblåsare dånar utanför AF-borgens fönster. Höstens sista dödsrossling. Parkförvaltarna framstår som hemliga agenter som desperat försöker undanröja alla bevis på årstidernas existens. Störningsmomentet blir en högljudd påminnelse om tidens gång, för ett år som annars gått i stå.
Efter tre år vid Campus Helsingborg, skulle 2020 bli året då jag äntligen skulle få tal del av Lunds beryktade studentliv. Men tji fick jag och alla nya studenter med mig. I stället sköljer den andra vågen över oss liksom en déjà vu från våren. Året som skulle bli startskottet för det nya glada 20-talet rann ut i kvicksanden.
Att tid kan försvinna är inte bara en känsla, utan numera vetenskapligt belagt. Årets Nobelpris i fysik gick nämligen till forskarna bakom upptäckten av svarta hål. Mitt i Vintergatan finns ett supermassiv som sväljer allt i sin väg. Även tid. Touché, Nobelkommittén…
Samtidigt som året gått förlorat verkar det paradoxalt nog aldrig vilja ta slut. Varken Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson eller Året med 13 månader av Åsa Linderborg handlar om det gångna året, men titlarna känns som passande beskrivningar av 2020. Om någon skulle skriva en bok om detta nådens år, vad skulle de döpa den till? Året med 20 månader? Känns som 50.
Jag kommer att tänka på filmen Måndag hela veckan, där Bill Murrays självupptagna karaktär åker till Pennsylvania för att bevaka murmeldjurets prognos för den kommande vintern. Men i stället för att rapportera om ett ljus vid tunnelns slut fastnar han i ett ekorrhjul där han tvingas återuppleva samma måndag varje dag. Ad infinitum.
I Sverige hade filmen premiär på min födelsedag, den 2 april 1993. Då framstod den som en lättsam komedi med ett klassiskt Hollywood-klimax; det är inte förrän Bill Murrays karaktär lär sig agera altruistiskt och självuppoffrande som han lyckas frigöra sig från ekorrhjulet.
27 år senare framstår filmen mer som en kusligt träffsäker framtidssatir, där murmeldjuret bytts ut mot en ändlös loop av dagliga presskonferenser signerade Löfven och FHM. Med dagens ögon framstår filmens klyschiga sensmoral i nytt ljus: Inte förrän vi lär oss handla osjälviskt och sätter kollektivets intresse främst kommer vi lyckas bryta den onda cirkeln.
Med ett vaccin på horisonten kan det kännas som att vi har vind i seglen. Än är det dock långt kvar till ett studentliv i sina forna glansdagar. Men kom ihåg: likt höstlöven kommer det tillslut en dag då även denna farsot är som bortblåst.
