Nedrustningen av vårt tristessbekämpande artilleri är sorgligt uppenbar i år, vilket leder till bittra självinsikter, menar Ebba Frid.
Minns ni hobbys? En gammal kuriositet man höll sig med under dåhundratalet, innan konceptet blev överflödigt. Vadå hobbys finns fortfarande ju, påstår du, som vill bidra med dynamik till texten. Jag har själv sett dem, säger du. Instagram räknas inte, säger jag. Jag snackar 3D, IRL. Du viker dig.
Liksom många andra har jag själv haft hobbys en gång. Det patetiska är, att åratal efter att helt ha slutat utöva dem, har jag behållit dem som en internaliserad del av min identitet. Ber du mig beskriva mig själv, är jag antagligen en “konstnärssjäl som gillar piano, att måla och skriva noveller”. Det kändes väl bra i magen att kunna säga det förr, att slippa ge basic bitch-svaret “hänga med kompisar och kolla serier”. Nu tar det väl emot för mycket att erkänna sin nya persona, eller avsaknaden av en. Hur skulle det se ut? “Min hobby är väl tekniskt sett att typ, existera, men ärligt talat börjar jag tappa passionen.”
Hobbyn utkonkurrerades, antar jag. Sällan kan den underhålla som Youtube, tillfredsställa som en Satisfyer pro eller avkoppla som lådvin. Skönlitteratur är uteslutet, för om man ändå ska läsa borde man egentligen läsa kurslitteratur, och då får det fan vara. Ändå fortsätter jag köpa nyutgåvor av klassiker, de tjusigaste får stå med framsidan utåt. Pinsamt om man skulle bli ertappad med att inte ha läst någon av dem. Lyckosamt att ingen som ser dem heller har gjort det. Tidigare flitigt använda böcker och penselburkar har nu i skärmfrosseriets era degraderats till rekvisita i en pjäs om en självförverkligad skaparsjäl som inte är jag.
Man lärde sig helt enkelt vid någon punkt att det finns mindre krävande metoder än kreativitet för att fylla ut kalenderluckorna. Kruxet är att en stor del av dessa metoder är förbundna med två, i aktuellt läge, svåruppfyllda kriterier: Sent öppna lokaler och människor i plural. Plötsligt blir det svaga, tidigare förträngda, pockandet ack så intensivt – vad gör man när man inte har något att göra?
Jag borde måla, skapa något. ”Borde”; direkt antonym till ”vill”. Det torftiga reservbränsle som avlöst en alltmer tunnsådd inspiration. Mer lockande är då de lättkonsumerade stimuli vars främsta funktion är att stävja människans obehagligaste nemesis: distraktionslöst förflytande av tid. Även känt som ”uttråkning”. En gång i tiden var uttråkningen något sporrande, det som tvingade oss till uppfinningsrikedom. Sedan utrotade vi uttråkning. Trodde vi, tills vi togs på sängen av plötsliga rådande omständigheter. Sedan tog utbudet på Netflix slut.
Och nu har jag glömt hur man gör.
