Vendela Källmark slår hål på myten om att litteraturen skulle vara död.
Författaren Måns Wadensjö påstod i Svenska Dagbladet (19/11) att inte ens han själv skulle vara intresserad av att läsa sina böcker. Det var kulmen av en långdragen och deprimerande kulturdebatt där många kulturskribenter basunerat ut sin oro för litteraturens död eller kris. Antalet artiklar på temat går knappast att räkna på två händer.
Ett nummer av tidskriften Liberal Debatt (nr. 5 2020) tillägnades eskapism och innehöll en lång artikel med den talande titeln ‘Förtjänar läsningen sin plats på piedestalen?’. (Artikeln mynnade ut i ett ja.)
Men att påstå att litteraturen är död är att negligera stora delar av det komplexa litterära landskap vi befinner oss i.
Hur mycket litteratur en människa tillägnar sig under en livstid kan för det första inte uteslutande baseras på försäljningssiffror. Det faktum att ett enskilt författarskap inte blir särskilt läst, eller köpt, betyder inte att det gäller för alla författarskap, eller alla typer av berättelser.
I Malmö finns en hel butik som inriktar sig på försäljning av science fiction och fantasy. Nyöppnade antikvariat och bokhandlar är inte heller en helt ovanlig syn, varken i Lund eller i Malmö.
För det andra borde det vara uppenbart att diskussionen handlar om vad och hur människor läser, inte om att de inte läser alls.
Håll i er nu: Mitt umgänge läser böcker. I olika utsträckning, med olika särpräglad smak och genom olika plattformar. En föredrar ljudböcker, en annan föredrar läsplatta, en tredje köper helst sina böcker i andra hand och en fjärde önskar sig ett presentkort på Adlibris i julklapp. En femte är flitig biblioteksbesökare, en sjätte lånar böcker från vänner och bekanta. Majoriteten växlar mellan dessa konsumtionsmönster.
Lydia Sandgren vann i år Augustpriset med sin debutroman Samlade verk. När jag lyssnar på den på Storytel kan jag se att antalet medlyssnare varierar mellan 130-270 personer. Och när jag beställde Nobelpristagaren Louise Glücks Vild iris, två minuter efter tillkänngagivandet, fick jag inom kort ett meddelande om att boken var slut på förlaget.
Naturligtvis får böcker draghjälp av att vinna litterära priser men ett förefintligt intresse för såväl prosa som poesi finns onekligen där.
Samtidigt satsas det på att människor i alla samhällsgrupper ska läsa mer skönlitteratur. Försvarsmaktens plutonchef Andreas Braw säger till exempel att “[…]om man vill förstå ett land är skönlitteraturen en bra väg in”. När jag frågade Lunds universitets blivande rektor Erik Renström vad medicinsk humaniora innebär, fick jag svaret: ”Man kan säga att det handlar om att förstå den sjuka människans tillvaro bättre.”
Läsakten har förstås en mängd värden – till exempel ett didaktiskt: du breddar ditt ordförråd, får tid att se saker från olika perspektiv, förhoppningsvis kan du lära dig saker. Men skönlitteraturen borde inte förpassas till en nyttig grönsak, till ”hjärngympa”, eller en moralisk kompass.
Det brukar heta att vi lever i självupptagenhetens tid. Sociala medier och timslånga seriemaraton utmålas som fördummande syndabockar. Men varje nytt medium som har introducerats har väckt skepsis. Under antiken var alla berättelser muntligt traderade, då åtkomsten på papyrus och papper var begränsad. Att skriva ned berättelser på papyrus ansågs kunna ha en förslappande inverkan. När boktryckarkonsten var ett faktum under 1400-talet spreds folkspråken, till kyrkans förtret. De flesta av oss minns att internet från början avfärdades som en fluga. Sociala medier och streamingtjänster väcker vår tids moralpanik.
Autofiktionen, dagboksformen och den självbiografiska trenden i litteraturen brukar ses som kvitton på samma självupptagenhet som finns att skåda i sociala medier.
Bara i år har Åsa Lindeborgs Året med 13 månader kommit ut, och Lars Norén lyckades återigen blåsa liv i debatten om litteraturens gränser, när En dramatikers dagbok 20152019 fick dras tillbaka då han skrivit att fel skådespelerska är dement. Katarina Frostensson har släppt uppföljaren till försvarstalet K, som heter F.
Uppenbarligen kan skönlitteraturen vara ondsint, aggressiv, slarvig, upprorisk, tjurig, självförhärligande, misogyn, förljugen och rasistisk. Den är inte alltid uppbygglig och god. Det tackar jag min lyckliga stjärna för. Hade den inte fått vara komplex, hade den inte varit trovärdig och därmed tappat sitt existensberättigande.
Böcker med ett sanningsanspråk blir ofta både lästa och omtalade. Se bara den personkult som omgärdar autofiktionens mästare Karl Ove Knausgård.
När upphovspersonerna använder sina jag i (själv)framställningen, verkar det onekligen som att verken tappar i anseende hos somliga. Men att genom konsten vilja avbilda verkligheten som den verkligen ter sig, är knappast ett nytt eller unikt grepp. Det har gjorts lika länge som vi har haft litteratur, och lika länge som människan har haft ett språk. Att tro att den verklighetsnära litteraturen skulle ”äta upp” vårt intresse för fiktion är att ha en väldigt snäv bild av vad litteratur är och kan vara.
Även självframställningen rymmer fiktion, leker med språket, och är lika mycket skönlitteratur som vilket omfångsrikt epos som helst.
2018 års Nobelpristagare Olga Tokarczuk sa i sitt tacktal att dagens berättande sker via Tv-serier, och menade att det är den fiktiva litteraturen som betalar priset för detta. Många verkar dela hennes uppfattning. Men musik och litteratur brukar inte ses som fiender i ett krig om människans uppmärksamhet, för att nämna ett exempel.
Varför kan vi inte låta olika konstarter samexistera?
Att jag och min umgängeskrets skulle tillhöra ett reaktionärt kulturetablissemang som krampaktigt försöker hålla liv i litteraturen känns främmande. De flesta av oss tittar nämligen också på serier, lyssnar eller spelar musik, spelar Tv-spel och använder Instagram eller andra sociala medier. Det finns ingen självklar motsägelse mellan att ha ett litteraturintresse och att streama serier.
Den som inte gillar det litterära landskapet, har förstås all rätt att skriva en litterär text som sopar rent banan. Ordet är ditt. Men kom inte och säg att litteraturen skulle vara död. Vore den det, så hade vi inte haft den här diskussionen.
