Nytt år, nya möjligheter för universitetet att leva upp till sina ambitiösa klimatmål, menar Lowe Smith Jonsson.
För ungefär ett år sedan skrev jag min första krönika för Lundagård, om den stora klimatkatastrofen som allt hastigare breder ut sig framför våra ögon. Jag behöver inte rabbla statistik om hur många människor som är på flykt, hur kostnaden för naturkatastrofer ökar dramatiskt för varje år eller om hur många arter som dött ut sedan jag skrev den texten.
Men under det senaste året har tonläget höjts. Människor, institutioner och till och med företag verkar ha förstått att det faktiskt är dags att agera. Även Lunds universitet, till slut. Detta har synts bland annat i Lundagårds bevakning av arbetet med universitetets hållbarhetsplan som klubbades i november. Den är fylld med ambitiösa mål, inte minst att halvera utsläppen till 2023. Det råder inga tvivel om att universitetet tar detta på allvar, ej heller om att planen inte hade varit lika ambitiös utan påtryckningar från många engagerade studenter, t.ex. Klimatstudenterna.
Men Lowe, tänker ni, du borde ju vara överlycklig, varför denna kritiska ton? Er fiktiva invändning är korrekt. Jag är glad att universitetet äntligen tar fram en ambitiös plan och framför allt stolt över de studenter som kämpat för den. Men att nöjt luta sig tillbaka nu är det värsta vi kan göra. Det är också vad världen gjort efter varje nytt klimatavtal i 50 år. Avtal som ett efter ett alla har spräckts av nya utsläppstoppar.
För trots att universitetets plan är ambitiös, så är ingen plan bättre än sitt genomförande. Jag hoppas till exempel att de 1,5 tjänster (i en personalstyrka på 8000) som tidigare arbetade med universitetets hållbarhet får sällskap av fler. Jag hoppas att man inte ska backa även om några tweedklädda professorer inte kan flyga till årets femte konferens. Det jag hoppas på allra mest är att man ska visa den handlingskraft som vi nu sett under pandemin, där universitetet tagit i med hårdhandskarna.
Insatserna har gjort ont. Jag har inte sett en klasskompis sedan i juni, har knappt satt foten på Lux sen i april och frackklädda baler är ett minne blott. Otaliga studenter har mått piss, och personalen likaså. Det är skit, rent ut sagt, men det är åtgärder som har varit nödvändiga för att minska smittspridningen, försvara sjukvården och rädda liv. Det har kårer, nationer, universitetsledning, personal och studenter alla förstått.
Minst lika dödlig är klimatkrisen, men det är inte din eller min farmor som dör, utan någons farmor i den torka som slagit Mali, någons bror i kampen mot de kaliforniska skogsbränderna eller någons barn i de översvämningar som drabbat Indonesien.
Vi studenter kan inte göra allt, men vi kan ta ansvar för vårt universitet. För att göra det måste vi visa de som bestämmer att vi inte kommer acceptera något mindre än en fullständig implementering av den nya planen , och att vi håller ögonen på de ansvariga!