Studentlivskrönikör Viktor Wallén skannar av minnesbanken i karantänen, och reflekterar över hur han kommer att minnas studentlivet.
I veckan inleddes min sista termin vid universitetet. Sammanlagt 337.5 HP senare är det slut; ridå, tack, bock. Kvar kommer endast vara minnen, och ett examensbevis på PDF. Jag värdesätter det förra mer än det senare – även om framtida arbetsgivare ser annorlunda på saken.
Häromveckan när jag lekte levande kliché, närmre bestämt då jag under en busstur läste Haruki Murakamis Norwegian Wood (1987) och lyssnade på Imogen Heap, sköljde melankoliska minnen över mig. Denna korta stund, då jag var protagonisten i alla amerikanska romantiska komedidramer från sent 00-tal, var mitt studentlivs vardag för första gången i blickfånget.
Källan till min melankoli var sättet Murakami beskriver minnen på. Likt utestängda gäster bultar de på hjärnbalksporten. Slagen ekar genom medvetandet, skickar dofter och diabilder, ljud och förnimmelser som vibrerar genom hela sinnet. De vrålar: ”Jag finns fortfarande här, vakna! Förstå varför jag finns här.”
Min tidigare inställning till minnen är att de bör vara som russin i kakor: de skulle väcka vämjelse eller lust (inte av den sexuella sorten, väx upp!). Minnen som kunde bli uppseendeväckande cocktail-anekdoter på Parran (eller annan hedonistisk studentkorridor) gavs högt värde medan vardagslivets sävlighet sorterades i ”glöm-och-töm-facket”. Resultatet blev att jag endast mindes det dråpliga/skamliga/konstiga som hänt mig i Lund – russinen.
I studentlivets vimmel är det lätt att bara ta fasta på de intressanta anekdoterna, vars återberättande får en förstärkande effekt på ditt eget minne. Det selektiva minnet är inprogrammerat i människan. När du som student konstant möter nya människor är det de berättelser du vet fungerar som berättas. Med andra ord: Vardagsluncher med nära och kära? Gäsp. Berättelsen om då jag fick klamydia i lungorna? Stående ovation!
Men kakan är mer än russinen.
Karantänens gåva till mig själv är denna självklara uppenbarelse, en sanning jag vet är absolut men vars metod alltid undgått mig. När minnena tidigare bultat på min hjärnbalksport har jag inte förstått vad mer jag ska hörsamma. När jag nu haft tid för reflektion är det studentlivets alla vardagsminnen som uppenbarar sig:
Fnittrigt småprat med UB:s cafépersonal om deras spellista. Delad snopenhet över att en Ariman-öl inte levde upp till de 249 kronor den kostade. Kuddkrig som tentaångestförlösning.
Insikten om att de vardagliga minnen faktiskt var de som förgyllde studentlivet gör mig förmögen att lägga detta liv bakom mig. Det inramade PDF-beviset kommer då påminna mig om den vardag som fick mig att spendera 337.5 HP här.
