Poeten, dramatikern och författaren Lars Norén är död. Men hans tankar och känslor lever vidare genom hans stora kulturgärning, menar Amandus Gustafsson.
Mobiltelefonen vibrerar en gång, sedan en gång till. Den surrar intill mig medan jag försöker koncentrera mig på ett såklart viktigt mejl på datorn. Jag kollar på skärmen och hinner se att det nämns något om covid-19. Ja ja, alltid samma snack, tänker jag. Fem minuter senare öppnar jag meddelandena och läser vad som har skrivits i gruppchatten. En skärmdump på ett tidningsomslag: ”LARS NORÉN ÄR DÖD”.
Förra året skrev jag en krönika, Lars och jag, där min koketta samvaro med den första delen av En dramatikers dagbok (2008) beskrevs. Slutsatsen var något i stil med att läsningen av Norén var både ärlig och poserande i ett, det ena uteslöt inte det andra. Men vilken del visar sig nu, efter hans död? Det ärliga eller poserande?
Nyheten om Lars Noréns död får det att hugga till i magen. Och det låter just tillgjort, jag vet, men det stämmer. Jag går in och läser alla artiklar på alla tidningar, det mesta är cv-uppräkningar och svepande uttalanden. Känner ingen någonting på riktigt? ”Lars Noréns betydelse som författare och dramatiker är näst intill omöjligt att formulera” säger hans förläggare Eva Bonnier i ett pressmeddelande. Och så är det väl, egentligen går inget att säga.
Cynikern i mig säger: Men vad är det för känslotjafs? Jag kände ju inte personen Lars Norén. Detta är riktigt. Men i läsningen av hans böcker träder man in i hans text, i hans tankar och, framför allt, hans känslor. Så fick också Sverige känna honom, via banbrytande diktsamlingar, pjäser och dagboksromaner. Det finns i modern tid inget svenskt namn inom det skrivna ordet som är lika erkänt i världen, det enda jämförbara är Strindberg. Priset på ett exemplar av den omhuldade debutdiktsamlingen Syrener, snö (1963) är uppe i 2000 kronor.
Noréns blotta existens var en obändig kulturgärning: han som aldrig spelade med, som aldrig besparade någon annan eller sig själv sanningen. Att veta att denna gärning fortgick i skepnad av den svartklädde dramatikern var ett ljus över den stundtals mörka tillvaron, oavsett hur långt bort från Lars Noréns värld jag befann mig. Nu är det släckt. Reflexmässigt tänker jag, makabert nog, att han såklart ska skildra också dödsupplevelsen i nästa dagbok – någon sådan kommer inte att komma. Alla som någon gång har sett en Norénpjäs, läst en Norénbok eller upplevt en Norénjul sörjer. I dag är en svart dag.
Den enda glimt och räddning som tillstås är samma anledning till att vi sörjer en person vi aldrig träffat: litteraturen. Det jag, som på ett sätt nyss levde bland oss, finns nu bara på boksidorna. Och jag ser fram emot att fortsätta att lära känna Lars Norén, i orden och tankarna där han fortfarande lever.
I litteraturen kan ingen dö.
