När det onormala blivit normalt och slutet på covid-19 tycks avlägset, är det lättare att uppskatta de små sakerna som påminner oss om en annan värld.
Under pandemin har många av de referenspunkter som utgör livets nödvändiga inramning gått förlorade. Arbeten har försvunnit, sociala sammanhang har decimerats och konceptet vardag/helg är något man hör talas om mer än faktiskt upplever. Men när allt ser som mörkast ut i vad som är årtiondets sociala istid så lyses mitt liv upp av en välkänd ljuspunkt: Fredagskvällarna med På spåret.
Ja, jag är en sån som betraktar fyra avdankade kulturarbetares försök att räkna ut vägen till Flen som någonting heligt. När Kristian Luuk, efter alltför exalterat beröm över husbandet för att vara trovärdigt, bränner av ett “Vart är vi på väg?”, då ryser jag. När Fredrik Lindström orerar om språkliga finurligheter och äter mat under sändningstid, då myser jag. Där sitter dessa herrar och välkomnar mig till en värld som inte tycks ha förändrats ett uns. Det är den bästa stunden på hela veckan.
Men vad är det då som känns så betryggande? Konceptet är ju egentligen extremt otidsenligt och framförallt enkelt, även om fräscha producenter försöker krydda programmet med popkulturella referenser till Kardashians och dylik dynga. Jag tror det är rutinen – ett begrepp som man knappt vet innebörden av längre – som gör företeelsen mest betryggande. Klockan 20:00 på fredagen sitter man redo, lika självklart som inför Kalle på julafton. Man våldgästar en kompis med TV, förbereder Duo-appen och sen bär det av mot mer eller mindre intressanta destinationer, ackompanjerat av mer eller mindre bra husband (*host* Franska trion).
Att en timmes public service-producerat innehåll skulle bli det som hindrar mig från att med fradga i mungiporna bäras ut i tvångströja av män i vita rockar, det hade jag aldrig kunnat tro. Men På spåret håller mig verkligen på spåret under pandemin. Det får mig att känna mig delaktig, förväntansfull och som att världen fortfarande finns kvar bortom glasögon som immar igen av munskydd och händer som pliktskyldigt aldrig möter andra händer.
Många socialantropologer talar om att i livet efter pandemin stundar en flodvåg av mänsklig förkovran. Att folk som aldrig förr kommer att konsumera och leva ut sina luster med sprit, sex och ett allmänt risktagande, framförallt för att man kan. Vårt årtionde har med andra ord goda möjligheter att bli som det förra 20-talet, med den omvända dynamiken att vårt inleds med en depression i stället för att avslutas med en. Men än är det långt kvar tills normaliteten och spontaniteten gör att vi får möjlighet att komma ut ur våra burar. Tills dess härdar jag ut i min egen lilla kupé.
