En allt större andel av resurserna går till forskning. Många forskare arbetar frikopplat från utbildningen och har knappt någon undervisningstid längre, skriver Simon Edström, ordförande för Sveriges förenade studentkårer.
Det är lätt att missa de stora men långsiktiga förändringar som sker vid universiteten. Allas blickar är riktade mot coronapandemin och omställningen till digital undervisning. Besluten om mer bestående strukturella förändringar hamnar i skymundan.
En sådan förändring syns i den forskningsproposition som regeringen presenterade strax innan årsskiftet. Forskningspropositionen stakar ut vägen för högskolepolitiken flera år framåt. Bland annat innehåller den en ökning av forskningsanslagen med 3,4 miljarder kronor.
Vi studenter kan gynnas på flera sätt av att forskningsanslagen ökar. Det ligger i universitetens kärna att forskning och utbildning hör ihop. Våra lärare är forskare. Om de inte har gott om tid att forska kan de inte hålla sig kvar och uppdaterade vid forskningsfronten. Därför är forskningsanslagen en nödvändighet för all utbildning.
Vi studenter kan också påverkas positivt av satsningar på forskningsinfrastruktur. Stora projekt som MAX IV och ESS nyttjas kanske inte alltid av studenter i första hand. Däremot bidrar de till att skapa attraktiva forskningsmiljöer och drar till sig framstående forskare. Det kan leda till att vi studenter får möta lärare med absolut spjutspetskompetens.
Men det förutsätter att forskning och utbildning får fortsätta höra ihop. Tyvärr finns det en proportionsförskjutning av lärosätenas anslag. En allt större andel av resurserna går till forskning. Många forskare arbetar frikopplat från utbildningen och har knappt någon undervisningstid längre.
Den långsiktiga trenden är att vi studenter får nöja oss med mindre. Mellan åren 2000 och 2019 har anslagen till utbildning sänkts från 114 tusen kronor till 104 tusen kronor per student, justerat för inflation. Räknar man med utvecklingen under 1990-talet och tar hänsyn till att lärosätenas kostnader har ökat mer än kostnaderna inom andra samhällsområden blir det totala resursbortfallet ännu större.
Vi som studenter behöver ta det här på allvar. En konsekvens av att resurserna till utbildning minskar blir att antalet lärarledda timmar i veckan blir färre, eller att det går fler studenter på varje lärare. Det innebär att vi får mindre stöd och förväntas klara oss mer på egen hand.
Det påverkar studieresultaten, men det stannar inte där. Redan innan pandemin var problemen med stress och hög arbetsbelastning vanliga bland studenter. Det här är faktorer som bidrar till att studenter har mer problem med psykisk ohälsa än andra i samma ålder.
Nu ställer den snabba omställningen till digital undervisning nya krav. När det saknas resurser till utbildningarna så bör ingen förvånas ifall lärarna inte hinner med. Men det går ut över kvaliteten i vår utbildning.
Det har visserligen kommit en del resurser de senaste åren. Men de har framförallt gått till extra utbildningsplatser. Delvis handlar det om att möta ett högre söktryck under coronapandemin, delvis är det en del av en långsiktig ambition att fler ska ha tillgång till högre utbildning. Det är en sympatisk ambition. Fler platser löser dock inte behovet av kvalitetsförstärkningar.
Nu måste resurserna till utbildning öka, för att forskning och utbildning inte ska glida isär. Under de kommande åren kommer söktrycket till högskolan förmodligen att minska. En enkel lösning för regeringen blir då att hålla kvar dagens anslagsnivåer trots att antalet studenter sjunker. Det skulle ge utrymme för digital omställning, en hälsosammare studiemiljö och högre kvalitet i utbildningen.
Simon Edström
Ordförande
Sveriges förenade Studentkårer
