I denna dystra tid behöver vi saker att se fram emot.
Den 3 mars 2020 var jag ute på lokal och firade en närståendes masterexamen. Jag hälsade på människor jag aldrig hade träffat förut. Vi tog i hand. Det kan hända att någon vid bordet smakade på någon annans öl. Hela situationen hade varit otänkbar i dag.
Att ha någonting att se fram emot brukar vara ett sätt att stå ut med tillvaron. En inbokad semester, en middag med en kompis, eller ett museibesök, kan vara sätt att koppla bort en repetitiv vardag.
Tyvärr ökar smittspridningen mer än någonsin i Skåne. Att planera för den närmaste framtiden är i princip omöjligt. Inte bara befinner vi oss mitt i en brinnande pandemi. Tid för eftertanke lyser också med sin frånvaro i samhällsdebatten.
Det är en del av jobbet på Lundagård att våndas över publicistiska beslut. Ofta finns det inga entydiga svar, man får förlita sig på praxis och erfarenhet. Inte sällan måste man åkalla sitt sunda förnuft.
Samtidigt får rasism, sexism och direkta hot mot vår demokrati, florera fritt på till exempel Twitter. Ibland utan mothugg, tyvärr.
Hur frågan tas vidare återstår att se. EU-kommissionen lämnade i december ett lagförslag som kan göra techbolagen ansvariga för vad som publiceras på deras kanaler. Tänk om Facebook hade en ansvarig utgivare. Vad skulle finnas kvar av den enorma mängden innehåll som svävar fritt på world wide webb?
Vi tre som jobbar på Lundagård, tycker emellanåt att det är övermäktigt att resonera kring raderna och bilderna i den här tidningen och på webben. Vem eller vilka skulle kunna uppbåda kraften att vara publicist på diverse sociala media, utan inskränkanden på människors yttrandefrihet? Den personen eller institutionen skulle besitta en oändlig makt. Kanske större än den dessa kanaler redan sitter på.
I det här numret har vi lyft fram samtalet, resonerandet, och den grundlagsstiftade respekten för oliktänkande. Det är min envisa övertygelse att den seriösa journalistiken är en grundpelare i vår demokrati.
Kanske kan Lundagård vara någonting att se fram emot. Vi är en vinkning från den delen av studentlivet som fortfarande lever – den fria tanken.
Vi visar också, på sidan 10-11, att det går att ha olika åsikter, och att vara vänner ändå.
