Offensiva satsningar på modernitet sker såväl i Lund som globalt. Alla får dock inte plats i berättelsen om framtidsstaden.
Kring årsskiftet kunde boende i Lund ta del av en offensiv reklamkampanj för den nya stadsdelen Brunnshög. Kampanjen hade ett mycket framåtblickande budskap, med emfas på att stadsdelen inte bara symboliserar, utan på många sätt till och med utgör, framtiden.
Brunnshög kan på flera sätt sägas materialisera en av flera samexisterande idealbilder av Lund – bilden av framtidsstaden. I denna bild spelar universitetet och företagsmiljön en stark roll, liksom kommunens, enligt egen utsago, offensiva klimatpolitik.
En framtidsstad av 2000-talsmodell har vissa typiska attribut. Här hittar vi bland annat en stark urbanitet, som samtidigt hävdar sig ha människan snarare än exempelvis bilen i centrum – detta av såväl sociala som miljömässiga skäl. Framtidsstaden är också resurseffektiv, och måste därför vara mycket tät. Detta kräver i sin tur höjd, vilket, som av en händelse, lätt sammanfaller med mäktiga profilbyggnader.
Lund och Brunnshög är förstås blott en dvärg i dessa sammanhang – typexemplet måste sägas vara saudiska NEOM, en nybyggd, miljövänlig och robotiserad stad i det nordvästra hörnet av det oljefinansierade kungadömet. I Saudiarabien och den kringliggande regionen har den höga staden också premierats – Burj Khalifa i Dubai, världens högsta byggnad, kommer snart att slås av saudiska Jeddah Tower.
Även i Sverige har höjd blivit allt trendigare. Nyligen färdigställdes Norra tornen i Stockholm, och flera skyskrapor planeras även i Göteborg. Så även i Brunnshög, där Lunds högsta hus ska börja byggas år 2023/2024. Höjdens symbolvärde är dock något som främst uppskattas i diktaturer, något de norska statsvetarna Haakon Gjerlöw och Carl Henrik Knutsen påvisat (Kvartal, 2020-12-02). Dessa moderna monument är sällan ekonomiskt försvarbara, utan är snarare ett elitens drömprojekt. Kort sagt är ett sådant bygge något svårare att få igenom i ett land med fri media och politisk opposition.
Ändå är detta ett av framtidsstadens kännetecken – kanske en av få kvarvarande rester från det förra seklets stadsideal. Här finns dock en viss skillnad – medan många av 1900-talets urbana satsningar var tänkta att gynna folkflertalet, är liknande byggen i dag av en mer exklusiv karaktär.
Jag har sällan känt mig så äcklad som efter denna scen.
Vi kan återvända till Norra tornen i Stockholm. De två skyskraporna har uppförts i brutalistisk stil. Denna, visserligen kritiserade, arkitekturstil var vägledande i folkhemsbygget, och genomsyras av ett egalitärt ideal. Lägenheterna i Norra tornen är däremot exklusiva bostadsrätter, och beskrivs av den ansvarige arkitekten Reinier de Graaf som plattenbau for the rich – miljonprogram för rika.
Detta sätter fingret på den elitism som genomsyrar tanken om framtidsstaden. Idén om det framsteg en sådan utveckling innebär baseras sällan med samhällets utsatta i åtanke – i stället riskerar drömmen om framtiden att fördunkla synen för problem av i dag. Lund är knappast något undantag.
Bredvid framtidsstaden finns nämligen ofta en annan stad, en fattig stad. I Lunds fall tillåts dessa två städer att samexistera, som osynliga lager ovanpå varandra. Även i centrala Lund går det att se människor som sover i portar eller rotar i soptunnor för sin överlevnad. Under 2019 bodde över 100 hushåll på vandrarhem i brist på eget boende (Nyheter i Lund, 2020-03-16).
För mig blev de två städernas samexistens, och nonchalansen inför detta faktum, obehagligt tydlig vid ett tillfälle under våren 2020. Efter att de boende på Parentesen, studenter vid ett av världens ledande universitet, förvandlat sin egen innergård till en soptipp under en brännbollsturnering, samlades ett antal EU-migranter för att samla deras pant. Meter därifrån stod studenter och drack mousserande, så obrydda att de låtsades inte se.
Jag har sällan känt mig så äcklad som efter denna scen.
Denna fattigdom ryms inte i berättelsen om framtidsstaden, där optimismen och tanken om nästa stora steg framåt är alltöverskuggande. Samtidigt kan den sägas utgöra grunden för ytterligare ett av framtidsstadens attribut – service.
En servicebaserad ekonomi har kommit att bli en bärande idé i drömmen om det nya moderna. Miljöpartiet, som får sägas vara ett av de partier som mest omfamnar framtidsstadens idé, har fört fram det som grunden för en hållbar tillväxt. Utsläppen från att få sin skjorta strykt av en tjänare är nog avsevärt mindre än från att köpa ett nytt plagg. Språkröret Per Bolund utvecklade tanken i antologin Utvecklingskraft i bojor – skattereformer för tjänstesamhället (2011):
”När jag kommer ner för trappan står min frukostpåse utanför ytterdörren som vanligt. Eftersom så gott som alla grannar har frukostprenumeration kan bageriet köra ut beställningarna med cykel varje morgon. Kaffet i termosmuggen är precis som jag vill ha det. Jag öppnar tvättpåsen som kom från tvätteriet igår kväll och tar fram en struken skjorta och ett par byxor. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till min stilguide, han lyckas alltid köpa in rätt kombinationer av plagg för att skapa en klädstil jag trivs med.”
Bolunds utopi är avslöjande – klimateffekterna åsido tycks det moderna samhällets mål vara att serva den övre medelklassen. För att en sådan tjänstesektor ska kunna skapas krävs fattigdom.
Huruvida Lund kommer att gå i denna riktning beror nog på tyngre beslut än enbart kommunala, men politikerna bör ändå hålla de parallella städerna i minnet. Det finns vissa lovande tecken – exempelvis planeras skyskrapan inte enbart utgöras av bostadsrätter, utan ska enligt byggbolaget Serneke ha en blandad upplåtelseform. Kommunala hyresbolaget LKF är också mycket aktiva i stadsdelen, och står i dag för en ansenlig del av nyproduktionen i hela Lund. Samtidigt tillåts fattigdomen existera i stort sett okommenterad när berättelsen om framtidsstaden fortsätter att skrivas.
