I Fanny Hellgrens masterutställning Terra Incognita vid Konsthögskolan i Malmö skapas och utforskas platsen där kunskapen slutar – och fantasin börjar.
Terra Incognita är Fanny Hellgrens Masterutställning på Konsthögskolan i Malmö. Den öppnade den 29 januari och stänger den 13 februari 2021.
Det är upplivande att kliva in på galleriet KMH2 på Bergsgatan i Malmö, där Fanny Hellgren huserar sin masterutställning, efter många månader utan ett enda musei- eller galleribesök.
Höstterminens masterstudenter vid Konsthögskolan fick anpassa sig till en digital utställningsform. Fanny Hellgren hade större tur. Jag är ensam besökare i salen – bortsett konstnären själv, som följer mig genom utställningen.
Sammanlagt visas tretton verk i salen – varav tio är teckningar och tre är skulpturer. Ändring, fjorton verk är det visst. Det sista, med samma titel som utställningen i stort, Terra Incognita, är ett helt tomt rum, försjunket i halvdunkel. Ett av verken blockerar ingången och hindrar besökaren från att kliva in, vilket gör rummet till just det man inom historisk kartografi betecknade terra incognita. En plats som förväntas existera, men ännu inte upptäckts – en okänd mark.
Idén om denna gåtfulla plats återfinns i teckningarna. Fanny Hellgren har använt en speciell metod, i vilken bilderna på ett sätt skapar sig själva. Sand och vatten hälls först ut på pappret, och rinner sedan av åt olika håll. Grafitpulver och jordpigment i olika färger sprejas sedan på pappret. Konstnären får invänta en solig dag; tills sist måste nämligen teckningen torka i solen tills vattnet dunstat av. I processen växer ett landskap fram – unikt för varje enskild bild.
– Jag styr processen lite men jag vet aldrig riktigt hur det blir i slutändan – bilden och detaljerna är ett resultat av reaktionerna mellan materialen. Det blir som ett slags mikrolandskap, förklarar Fanny Hellgren.
I en av teckningarna ser jag framför mig ett nätverk av bångstyriga vattendrag som flödar tvärs över pappret. Vattnet har en egen vilja, och har hittat små forsar mellan sanden. Grafitpulvret har lagt sig runt kornen och gett dem konturer. Kanske är det snarare en underjordisk plats som jag ser, ett sorts kaosartat tunnelsystem? Verken, som i sin egen skapelseprocess upptäckt sig själva, bjuder också in betraktaren till att upptäcka dem, fritt och med olika tolkningsmöjligheter. I en av de mindre teckningarna, Sediment Drawing 6 (Map of the Unknown), kan man urskilja en Rorschachliknande figur – som en referens till det undermedvetna, detta okända landskap inom oss själva.
I den utsträckning det är landskapsmåleri Fanny Hellgren sysslar med, har processen och tekniken utvecklat sin egen metod för avbildning av naturen, under viss styrning av en konstnärlig hand. Landskapet, som en samtidigt geografisk och mental plats, får avbilda sig självt snarare än bli avbildat. Det är av den tillblivelsen, som varje enskilt verk bär på, som jag berörs. Det finns något nästintill religiöst i de olika skapelseberättelserna.
Fanny Hellgren berättar om sitt intresse för geomanti, den uråldriga kinesiska konsten att spå med hjälp av jordens tecken, och hänvisar till metoden i sitt eget skapande.
– Geomanti – det refererar till min process och hur jag jobbar. Jag är följsam materialet när jag arbetar, det är inte verk som jag har tänkt fram. Det har hänt väldigt organiskt, säger hon.
Hon hänvisar också till tanken om antropocen och svart ekologi. Just landskapsmåleri har fått en annan laddning under klimatkrisens tidsålder, och verken tycks vilja säga något om vår destruktiva relation till naturen. I människans erövring av Tellus har inget lämnats outforskat. I Terra Incognita finns en stillsam dröm om det oupptäckta landskapet, och en önskan om att låta det förbli orört. Vi kan kliva in i det landskapet, och där varsebliva något nytt. Visst vållar de mörka, karga landskapen i teckningarna en dystopisk känsla – men också en sorts stillsamhet. Mönstren som framträder är svepande och lättsamma i sina rörelser – med en nästan drömsk kvalitet.
I Terra Incognita återupptar Fanny Hellgren teckningen som format, efter att under en lång tid nästan enbart ha ägnat sig åt skulptur. De tre skulpturerna, med det gemensamma namnet Collapse, är gjorda av fin sand, vatten och lera – först packade i en form och sedan kollapsade ut på golvet. Det finns en dramatik även i skulpturernas skapelseprocess, men i förhållande till teckningarnas livfulla motiv blir sandfigurerna anonyma.
En av de tre skulpturerna har dock en spännande effekt. Collapse 3 (Fragment), som blockerar ingången till det tomma rummet, har kollapsat precis i ingången och fått falla in i tomheten. Skulpturen bryter relationen mellan den stora salen och det lilla rummet, och skapar ett nytt rumsligt förhållande. Klumparna av sand sträcker sig en bit in i rummet, som händer som trevar i det okända. Det är chansning, en orädd handling. På den okända platsen är allting möjligt.
