”Är det ett studentförbundsmedlemskort i din ficka, eller är du bara glad att se mig?” Lundagårds studentlivskrönikör Viktor Wallén skriver om dagens förbjudna kärlek över blockgränsen.
Alla hjärtans dag gjorde som Tinderdejten: kom och gick utan större emotionell investering. Att pandemin lade fälleben för alla monogama par vars Ved-bokning gick i stöpet var nog det bästa som kunde hända oss singlar. Mormor hade rätt då hon sade att ”skadeglädjen är den enda sanna glädjen.”
Några som ändå försökte kämpa för kärleken var Fria Moderata Studentförbundet (FMSF). I ett drag av social ingenjörskonst á la Myrdalarna erbjöd studentförbundet ensamma högerhjärtan ett formulär där de kunde bli matchade med den perfekta blinddejten. Om samtal om Timbro och tillväxt får dig på fall snabbare än Filippa Reinfeldts post-Nya Karolinska karriär var detta något för dig.
FMSF ska ha eloge för att de kan skämta om sig själva. På frågor som ”Favoritrevolution?”, ”Kännetecken?” och ”Favoritbok?” kunde den kärlekskranke svara ”DellaQs uppbrott”, ”Bitcoiiiiiiin” respektive Olof Lagercrantzs ”Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia”. För alla moderatkvinnors skull hoppas jag att de som svarade Zlatanboken blev deporterade till ett FIFA-lan med likasinnade dudebros.
Trots att högerns satir på sig själva fick mig att fnittra hejdlöst, påmindes jag om den ideologiska avgrund som separerar blocköverskridande kärlek. Vår polariserade samtid, där interaktioner har en underström av omedvetet preciserande av vad den andre röstade på i förra valet, undgår inte kärlekslivet.
Som regel har människor visserligen gift sig enligt någon form av socioekonomisk tillhörighet (innan du tar upp historiska motexempel som Karin Månsdotter, så vill jag att du begrundar begreppet som regel): kungligheter med kungligheter, bönder med bönder, Malmöpoddare med Malmöpoddare. Det är alltså en historisk konstant. Men likväl suger det mer än det sväljer.
Vad som gör mig lite extra purken är insikten att fixeringen vid potentiella kärlekssubjekts politiska tillhörighet reflekterar de vitt skilda värdegrunder som polariseringen för med sig. Vad man röstade på i förra valet blir ett kvitto på vad man är för människa. Baserat på det blir kärlek mellan en sosse och en moderat i studentlivet lika onaturligt som mellan en kommunist och en nazist: som en barnförbjuden Molotov-Ribbentroppakt.
Man får älska vem man vill: det är en gammal sanning. Kanske kan kärlek hittas över järnridåns blockgränser, trots allt. Men i dagens samhällsklimat är det kanske lika troligt som att en heterograbb med Jag är Zlatan som favoritbok kan hitta klitoris.
