Det är det nya trendiga begreppet, som tycks förklara varför den andra hälften beter sig så märkligt. Varför Trump-väljare och Sverigedemokrater går på så mycket dumt. De är faktaresistenta! Det finns bara ett problem. Ordet är en härskarteknik, och en ursäkt att inte behöva förklara sig.
Att kalla andra för glåpord är både lätt och roligt. Det är en trend, den lata debatteknikens favoritsyssla. Och nyligen har landets lataste debattörer fått ett nytt ess i rockärmen. Är du inte övertygad om klimatförändringar? Anser du att EU inte är för allas bästa? Då är landets kulturredaktioner här för att berätta: Du är faktaresistent.
Låt oss tidigt reda ut vad jag inte menar säga med den här texten. Jag säger inte att det inte finns någon sanning, eller några fakta – jag säger inte ens att sanningen är utom räckhåll. Jag påstår heller inte att klimatkrisen eller månlandningen var påhittade, eller att en utvald elit styr hela världens medier. Tvärtom är jag starkt övertygad om forskningens, vetenskapens och sanningens värde i vårt samhälle.
Problemet med så kallad faktaresistens är hur begreppet används. Det har mycket snabbt blivit ett fegt uttryck, en härskarteknik man tar till när man är för lat eller okunnig för att bemöta kritik. Hur pompöst och uppblåst är det inte att hävda att den egna sidan, men inte motståndarens, har tillgång till fakta?
Sedan när ska fakta inte ifrågasättas? Den moderna vetenskapen bygger inte på dogmer, utan på rätten – ja till och med benägenheten – att villkorslöst ifrågasätta till och med grundläggande antaganden. Nej, individers misstro är inget att patalogisera, utan något att intressera sig för med vetenskapliga verktyg.
Det är socialpsykologins brödföda att människor lätt ställs mot varandra och upprättar gruppmentalitet. Till detta hör också tendensen att lägga större vikt vid vad kamrater säger, jämfört med ovänner. Detta gäller alla människor – även högutbildade.
Akademiker ser sig gärna som sanningens väktare men är sällan beredda att betala priset för utmärkelsen. Det skulle vara att vända förstoringsglaset inåt och syna de flummiga idétraditioner de själva gett upphov till. Ta till exempel uppfattningen att biologiskt kön är en social konstruktion – en idé så märklig att man, för att citera George Orwell, kanske måste vara högutbildad för att tro på den. Vad är detta om inte kunskapsresistens?
När insatserna är höga blir det desto viktigare att varsebli sina egna kognitiva svagheter, de vi alla lider av i samma utsträckning. För att betona detta borde vi prata mindre om andras fel och mer om våra egna. Bara då kan vi hitta vägen framåt, tillsammans.
Den här texten är alltså inte en skuldbeläggning. Den är en kommentar på ett missbrukat sanningsbegrepp.
