Studenter från huvudstaden koketterar med sin avsaknad av lokalpatriotism, menar Oskar Hedman.
I dagar då samhällets upplysta liberaler har förpassat nationalismen till skamvråns mörkaste skrymslen, frodas ännu dess kusin från landet – lokalpatriotismen. På grund av att jag personligen tillhör en av Sveriges marginaliserade och förtrycka grupper – stockholmare – har jag flera gånger skrämts av fenomenets fula tryne.
När jag befunnit mig i städer som Jönköping, Uppsala, Göteborg och kommit ut ur garderoben som stockholmare så händer ofta samma sak; min konversationspartner väntar allt för länge med att svara för att det ska kännas naturligt, och personen får ett ansiktsuttryck som nådigt kan beskrivas som lite besviket.
Det är fullt möjligt att mina återkommande iakttagelser bara är en projektion. Trots att det ej kan uteslutas måste jag ändå lita på det som mina falkögon beskådar. Och vad ser dem? Jo, de ser den typen av lokalpatriotismen husera överallt, framförallt i studentmiljöer som Lund.
För många studenter här i Lund, för att inte tala fotbollsfanatiker, verkar lokal härkomst vara en viktig identitetsmarkör. Med det menar jag inte att man skämtar sarkastiskt om lokala stereotyper – göteborgare är goa arbetare och norrlänningar är fåordiga melankoliker – utan att man tar det som en självklarhet att man har större gemenskap med människor från samma ort. Den lokala identiteten är alltså den punkt varifrån man har sin utblick till omvärlden.
Min aversion mot lokalpatriotism och den, enligt min erfarenhet, likgiltighet som studenter från Stockholm har till sin härkomst, tror jag kan förklaras av att det är ett karaktäristiskt stockholmsdrag. Skåningar och göteborgare må tycka om fosterlandet, men identiteten som skåning respektive göteborgare ligger särskilt varmt om hjärtat. Stockholmsvarianten: stockholmare tycker om Sverige, men föredrar att identifiera sig som… ja vadå? EU-medborgare, potentiella berlinbor, en människa som kan skilja en grenache från en syrah?
Att stockholmare blickar utåt i stället för inåt kan tydliggöras genom att allsköns överbetalda konsulter och politiker har marknadsfört staden, givetvis på engelska, som ”The Capital of Scandinavia”. Ganska larvigt om man frågar mig, dels för att Köpenhamn är en metropol i ordets rätta bemärkelse, och dels för att en stad med självrespekt borde marknadsföra sig själv på sitt eget lands språk.
Men i motsats till vad icke-stockholmare tror så är Stockholm inte en stad med ett stort självförtroende. I stället är staden en instabil skuta som går varhelst tidens vindar och vågor bär. Den sanna stockholmaren drömmer om att bo utanför Stockholm.
Som stockholmare är jag kanske en illojal, dekadent, gudlös vagabond som skor sig på de enkla och gudfruktiga lokalinvånarnas gästvänlighet. Nåväl, i så fall står jag för det.
