Studentlivskrönikör Ebba Frids bidrag till mänsklig förädling är upptäckten att bedrövlig livsstil kan konverteras till ett substitut för personlighet.
Jag knäckte aldrig koden till en fungerande vardag. Städning, sömn, räkningar – blott en bråkdel av de bestyr jag briljerar i att totalt misslyckas med. Hur lär man sig ett gångbart levnadssätt från grunden i vuxen ålder? Terapi? GMU? Verkar både svårt och jobbigt.
Som för allt annat finns i stället coping-mekanismer, såsom den tveksamma insikten att allt som hör en vämjelig livsstil till kan paketeras som en spännande, quirky personlighet.
Förr stack jag under stol med tisdagsbakfyllor och min välbekanthet hos inkassobolagen, men sedan slutade jag skämmas, och till slut kom jag på mig själv med att närmast skryta om det. Min ovilja att tackla usla vanor resulterade i konstruktionen av en naturvidrig stolthet över dem.
Det börjar som något allmänmänskligt. Småprat med kursare har ofta inslag av medgivanden om små skavanker i vardagshållning eller studier. Det signalerar ödmjukhet och relaterbarhet. Även de mest olika av människor kan förenas i det faktum att de inte “läst på ordentligt inför ett seminarium”.
För mig tog det tyvärr inte slut där. Den initiala öppenhjärtigheten gick med tiden över i otyglad hybris. Jag ser det inte längre som betryggande när andra skämtar om frukostskippande eller prokrastinering, utan som ett hot mot min identitet, rentav appropriering! Jag vill vara bäst på att leva sämst. Vad motiverar en så sinnesrubbad målsättning?
Kanske rör det sig om en vilja att sticka ut från mängden. Hennes golv evigt täckt av smutstvätt och suspekta hushållspapper, hennes brandlarm en ställföreträdande matlagningstimer. Vem ÄR den här fascinerande kvinnan? Man hoppas rida på föreställningen om den kaotiska konstnärssjälen, som är för upptagen med kreativa utbrott och bördan av sitt geni för att lägga märke till dammråttor eller leversvikt. Om jag inför ett par extra enheter absint per vardag kanske folk bara kommer att anta att jag är en eminent författare, utan att jag behöver typ, författa saker och så.
Jag avstår väl således hellre från att må bra, än att axla en image som ”flitig student med quinoa-matlåda”. Jag har redan investerat för mycket i att kontrastera mig mot den. Klart du acear tentor om du pluggar! Plugga kan ju varenda medelmåtta göra! Beskåda däremot hur jag trots avhållsamhet från kurslitteratur mirakulöst överskrider minimumgränsen för godkänt-nivå. Jag vann?
Ibland uppkommer olyckligtvis en påträngande farhåga att konstant strulighet varken är så charmerande eller intresseväckande som mina undermedvetna analyser förutspått. I brist på alternativ har jag inte råd att överväga den möjligheten för noga. Saker är som de är nu. Mitt vardagsliv är en rutinlös ångesthärva och jag har deadline igår igen, det kan du tycka vad du vill om!
Men snälla tyck nåt, någon.
