Utan en stabil grund kan man inte bygga ett hus. Inga försök till breddad rekrytering kommer hjälpa de svenska högskolornas jämlikhetsproblem när var sjätte svensk elev går ur grundskolan utan gymnasiebehörighet.
Sedan några månader tillbaka arbetar jag på en grundskola i Malmö. Jag arbetar med niondeklassare, elever som ska vara redo för gymnasiet – för det första steget mot vuxenlivet. Sanningen är dock att flera elever knappt kan skriva. Samtidigt sitter vi och frågar oss hur man ska göra för att bredda rekryteringen till svenska högskolor.
Det är fint att högskolan har en ambition att öka mångfalden och ja, det har helt säkert hjälpt flera studenter att hitta hit. Problemet är bara att detta är näst intill patetiskt små åtgärder som bara skrapar på ytan, en yta vi inte vågar skrapa på eftersom vi vet precis vad som väntar där under.
Där under gömmer sig det klassamhälle vars existens vi så desperat försöker förtränga. Det är ett klassamhälle som gör att oavsett vilka åtgärder som svenska högskolor tar vid så kommer det inte ge oss en jämlik högskola. Svenska skolan har inte längre möjligheten att ge våra barn en jämlik start i livet. Den har sakta åderlåtits på pengar till någon form av existensminimum, där ca 15 procent – alltså ungefär var sjätte elev – lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet.
Ta en stund och tänk på hur många barn det är som redan innan de fyllt 16 år har fått så många vägar i livet stängda, hur de med stor sannolikhet redan då kan veta att många av deras drömmar har slocknat.
I pandemin har det blivit smärtsamt tydligt vad det har kostat att vi skurit ner på och sålt ut vår äldrevård. Skolkrisen är av samma magnitud bara att resultaten rullar in mycket saktare och rapporterna är mindre sensationella än antal dödsfall varje vecka.
För att stoppa skolkrisen måste vi kompensera för alla år av nedskärningar, för alla miljarder som försvunnit i vinster via friskolorna. Vi måste kompensera för en enorm bostadssegregering och för ett fritt skolval, där de elever med bäst förutsättningar samlas på några få skolor medan de som behöver mer hjälp försummas. Inte minst behöver vi ersätta skolan för den personalbrist som länge rått och ge lärarna tid att göra sina jobb. Det är inget lätt arbete och kommer att kosta pengar, mycket pengar.
Vilka som söker sig till universitetet bestäms redan i grundskolan. Precis som att ett hus byggs från grunden, är det där vi måste börja om vi vill ha en jämlik högskola. Är vi inte villiga att betala för detta så kan vi fortsätta med dyrt upphandlade rekryteringskampanjer eller långa utredningar, men då finns det heller ingen ursäkt när inget ändras. Då kommer högskolan förbli en klassymbol, en ständig påminnelse om att alla inte är lika mycket värda i Sverige.
