Klimataktivister eller rättshaverister? Trots att dumpstring är en juridisk gråzon sveper en grön våg genom studentstaden. Lundagård har mött en av Lunds alla dumpster divers, för vem begreppet “skräpmat” har fått en ny innebörd.
– Det där var den andra bilen, vi kan röra på oss nu.
Efter att tillfälligt ha svängt av vid ett bostadsområde för att vänta ut de sista anställda, börjar vi återigen närma oss baksidan av en matbutik i utkanten av Lund. Vi cyklar ända fram till lastkajen. Klockan är några minuter efter nio och termometern visar lika många minusgrader. Men Amy är glad, sopkärlen framför oss är fyllda till bredden.
– Ni kom på en väldigt bra kväll. Jag tror att detta är det mesta jag någonsin hittat, säger hon och fyller sina kassar med avocados, jordgubbar, chokladkakor och mineralvatten.
Sedan flytten från USA för två år sedan för att påbörja sina masterstudier i miljövetenskap och hållbarhet vid Lunds universitet, har Amy smugit sig ut nästan varje kväll för att söka lyckan bland soptunnorna. Hon livnär sig nästan enbart på det hon hittar genom dumpster diving – sopdykning – och besöker inte butiken mer än en gång i veckan för att inhandla det som är svårt att finna på botten av en container.
– Jag började av miljömässiga skäl. Genom mina studier har jag lärt mig hur mycket resurser som krävs för att producera mat, det är ett sånt slöseri att all den här värdefulla maten går till spillo.
Hon beskriver hur nervös hon var första gången, bland annat för vad folk runt omkring henne skulle tänka.
– Jag följde med några klasskompisar som dumpstrat tidigare. Det var som att jag blev initierad till dumpstring, men till en början var jag inte riktigt bekväm. Jag började dumpstra runt början av pandemin och folk brukade fråga ”är det verkligen så bra att göra det nu?”. Men när jag väl såg hur mycket fullt ätbar mat som slängdes tog jag beslutet att sluta bry mig om vad andra tycker.
Hon bor tillsammans med tolv andra personer i ett kollektiv, och hennes nattliga upptåg har gjort henne populär i huset. Ibland hittar hon mozzarella och bjuder alla på pizza.
– Jag har blivit bättre vän med alla i huset sedan jag började dumpstra. Mat förenar folk.
Amy är till synes inte den enda dumpstraren i Lund. Facebook-gruppen ”Dumpstring Lund” har över 1 300 medlemmar, där sopdykare frekvent delar med sig av tips och bilder på kvällens byten – mestadels frukt och grönt. ”Bananamania” skriver en medlem, ”Mangopocalypse” en annan.
Det första som nya besökare möts av är emellertid ett fastnålat inlägg med de vanligaste frågorna och svaren: “How do I dumpster dive? It’s fairly simple. Just find the container and pick what you want and then head home.”
Lundagruppen, liksom andra dumpstringsgrupper, tycks följa en gyllene regel: “Containers and the area around them should look good when we leave it. This is important for our relations to the stores. If they don’t see us as a problem they won’t make our life harder.”
– Det var det första jag fick lära mig: skräpa inte ner. Annars kommer matbutiken att vidta åtgärder. Men jag fick också lära mig att aldrig ta mer än jag behöver, andra dumpstrare kan komma efter mig och hela vitsen är att inget ska gå till spillo, säger Amy.
Den gyllene regeln tycks däremot inte följas till punkt och pricka överallt. Tills för bara några dagar sedan var Coop Klostergården ett populärt tillhåll för Lunds dumpstrare. Nu har butiken dock valt att sätta upp taggtrådsprydda grindar runt containrarna för att motverka dumpstring. Anledningen tycks vara att sopdykarna dumpstrat före stängning samt skräpat ner efter sig, enligt spekulationer i Facebook-gruppen. Lundagård har sökt Coop Klostergården för en kommentar.
Gemensamt för alla sopdykare tycks vara en strävan att minska sin klimatpåverkan. “Why dumpster dive? Eating only dumpstered food practically reduces the ecological footprint of your food to zero”, skriver Facebook-gruppen.
En tredjedel av allt livsmedel som produceras når aldrig tallriken och matsvinnet motsvarar 8-10 procent av de globala växthusgasutsläppen – att jämföra med flygresor som står för 3-4 procent. Om matsvinn vore ett land skulle det vara världens tredje största utsläppsnation efter USA och Kina.
Varje år slänger svenska matvarubutiker tusentals ton mat och den svenska livsmedelskedjan står för 20-25 procent av landets totala klimatpåverkan. Den största delen av det onödiga matavfallet – matsvinnet – sker i hushållen, uppemot 75 procent. I jämförelse står matbutikerna för ca 10 procent.
Bröd, mejeriprodukter, färdigrätter och köttfärs är vanliga sopfynd. Exempelvis bakas cirka 80 000 ton bröd per år i Sverige som aldrig äts. Men majoriteten av svinnet består utav frukt och grönt. Till exempel kan det räcka med en skadad apelsin för att hela nätet ska slängas. Den största mängden slängs dock redan innan det når grönsakshyllan. Om butiken tror att varorna kommer bli svåra att sälja kan de i stället reklamera dem. Frukten slängs då redan vid lastkajen och butiken får pengarna tillbaka.
Överproduktion, för billig mat, oregelbundna konsumentvanor och snåriga regler bidrar till det höga matsvinnet. Oftast beror det däremot på att bäst före-datumet passerats – men det är inte lika med sista förbrukningsdag.
– Det är hemskt att folk inte förstår skillnaden mellan bäst före och sista förbrukningsdag. Folk tolkar all datummärkning som att det blir dåligt därefter, det är ett kapitalt misslyckande från de som lanserade datummärkningen, säger Ingrid Strid som forskar på livsmedelssystemets miljöpåverkan vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.
Amy håller med.
– Det är skitsnack. Jag tror att det står så för att sälja mer, ärligt talat. Jag följer min egen näsa mer än datumet.
Det finns flera alternativ till att kasta maten i soporna. Butikerna kan bland annat sänka priset på varor som är nära sista förbrukningsdag, använda frukten till att sälja smoothies i förbutiken eller sälja råvarorna till lantbrukare som foder. Att skänka maten är ett annat alternativ.
– Vi tar inte ställning för eller emot dumpstring, utan vill rädda maten genom att inte låta den hamna i soporna från första början, säger Soham Wrick Datta från Food Saving Lund (FSL), en ideell organisation bestående av mestadels internationella studenter som varje vecka hämtar och fördelar livsmedel från lokala butiker och bagerier till sina matbanker runt om i staden.
– Tidigare såg vi Sverige som en världsledare inom hållbarhet. Men när vi kom hit märkte vi att det var långt ifrån sanningen. Det finns mycket arbete kvar, speciellt på gräsrotsnivå.
Från matbankerna, bland annat på Geocentrum, Smålands nation och Svalorna, fördelas maten vidare till bättre behövande. Innan pandemin serverade man till exempel gratis lunch varje torsdag på Svalorna. Sedan 2019 har organisationen räddat mer än 8000 kg livsmedel per år och initiativet har gett ringar på vattnet i studentstäder som Uppsala och Malmö.
Trots att de – till skillnad från mer etablerade alternativ som Karma och Too Good to Go – är en icke-vinstdrivande organisation, vill man inte att någon skugga ska falla över apptjänsterna. De fyller ett syfte – mindre mat blir svinn. I stället borde man fokusera på varför det ens finns en marknad för deras tjänster och varför det finns så många dumpstrare i Lund, menar Soham Wrick Datta.
– Vi producerar mer än vi behöver. De ekonomiska hjulen måste fortsätta snurra.
Gräsrotsrörelser som FSL kan bara göra en viss del. Det största ansvaret ligger hos politikerna, menar Soham Wrick Datta.
– Vi är bara små fotsoldater i kampen mot matsvinnet.
Ingrid Strid vid SLU håller med om att det krävs en mer omvälvande förändring inom livsmedelsindustrin.
– Hade vi haft tuffare regler för livsmedelskedjan så skulle konsumenterna kunna förlita sig på att myndigheterna styr upp svinnet innan maten når hemmen, och att vi inte utsätts för ständig manipulering att köpa mer. Men det kräver politiker som tar i med hårdhandskarna – och där är vi inte.
Hon kritiserar regeringens befintliga handlingsplan från 2018, som bland annat vill upprätta nationella mål för uppföljning, uppmuntra ett aktivt samarbete mellan aktörer i livsmedelskedja och förändra konsumentbeteendet.
– Jag tror att politikerna känner att de har gjort vad de behöver. Men handlingsplanen är lite tam, den vågar inte gå i klinch med det ekonomiska systemet utan bara fila på kanterna.
I stället har hon tagit fram en egen handlingsplan, som påtalar behovet av en ”Plan B”.
– Man kan inte lösa svinnet när det uppstår, då är det försent. Man måste ha avtal i förväg med exempelvis Stadsmissionen, så att det inte blir soptunnan bara för att man inte hade någon plan.
Ingrid Strids förslag får stöd av EU som 2017 kom med nya direktiv: medlemsstaterna ska arbeta för minskat livsmedelsavfall genom att bland annat uppmuntra till livsmedelsdonationer och annan omfördelning av livsmedel.
Här kommer organisationer som Food Saving Lund in i bilden. Men livsmedelsbutikerna verkar inte alltid välvilligt inställda till att skiljas från livsmedlet.
– Vi har haft möten med större matvarubutiker som hellre förstör maten än ger ut den gratis, berättar Soham Wrick Datta.
Ingrid Strid får frågan om hon anser att det finns en förbättringsvilja inom livsmedelsbranschen.
– Till viss del. Men, de tänker nog inte tumma på affärsmodellen för att minska svinnet. Det viktigaste för butikerna är fulla, fräscha hyllor, vilket leder till ett överskott. Livsmedelsbutikerna är inte till för att förse folk med mat, de är till för att tjäna pengar på vårt behov av mat.
Även hon ser ett behov av tuffare lagstiftning.
– Det är svårt för en enskild butik att gå först om det drabbar deras affärer, även om de förstår vad som behöver göras. Då är det bättre att det blir en lag som gäller hela branschen, så att den som går först inte blir Svarte Petter.
Ingrid Strid har själv dumpstrat sporadiskt sedan 2016. Till en början var hon förtegen, av rädsla för att det skulle skada hennes forskarkarriär. Nu tycker hon i stället att det bygger på hennes kunskapsbas.
– Jag ser det lite som civil olydnad, rädda det som räddas kan.
Amy är inne på samma spår.
– Tekniskt sett tror jag att det är olagligt. Men jag är inte tillräckligt rädd för att kolla upp det, för enligt mig gör jag inget fel. Ingen har någon anledning att straffa någon annan för att de tar något ur soporna och lämnar rent efter sig, det är det minsta av någons problem.
Tova Bennet är universitetslektor på Juridiska institutionen vid Lunds universitet. Hon håller med om att det verkar råda en utbredd okunskap om juridiken kring sopdykning. Men lagboken är tydlig.
– Det korta svaret är att sopdykning är olagligt.
– Samtidigt är det fortfarande lite av en öppen fråga eftersom sopdykning inte har prövats i domstol, så det finns inget vägledande rättsfall.
Det långa svaret är att det finns många olika brott man kan göra sig skyldig till som sopdykare. Om containern står på ett inhägnat område och man bryter upp ett lås kan man göra sig skyldig till olaga intrång respektive skadegörelse. Stöld kan verka som det mest uppenbara brottet, men enligt Tova Bennet rör det sig snarare om så kallat egenmäktigt förfarande.
– Det som ligger i en soptunna kanske ska förbrännas och bli energi, då har det ett värde för matbutiken eller kommunen. Men ofta är värdet så lågt att det inte utgör stöld. Där kommer egenmäktigt förfarande in. Man har tagit något som inte är sitt, men till skillnad från stöld krävs inte att någon annan har lidit skada.
Samtidigt kan det vara svårt för en åklagare att bevisa att sopdykare saknar samtycke från butiken. Om containern är olåst och lättillgänglig och butiken är medveten om att personer ibland tar saker från soporna – men ändå valt att inte låsa, kan man uppfatta det som att butiken har lämnat sitt samtycke.
Att det är brottsligt är en sak, men är det ett brott som polis och åklagare bryr sig om? Svaret tycks vara nej.
– Det är inget allvarligt brott, vilket betyder att det inte är prioriterat av rättssystemet att lägga resurser på att utreda och åtala ett sådant brott.
Även Tova Bennet nämner kopplingen till civil olydnad, som innebär att man medvetet begår en olaglig handling för att man anser det moraliskt rättfärdigat.
– Men en del av den typen av handlande innebär att man är beredd att ta konsekvenserna, rent rättsligt.
– Man kan såklart också diskutera om det borde vara olagligt för butiker att slänga ätbar mat. Men som lagstiftningen ser ut nu så finns det inget brott som tar sikte på resursslöseri, säger Tova Bennet.
Karin Brynell är VD för branschorganisationen Svensk Dagligvaruhandel, vars livsmedelsjättar Ica, Coop, Citygross, Hemköp och Lidl tillsammans omsätter 280 miljarder kronor om året. Hon menar att branschen hellre fokuserar på att minska matsvinnet än att motarbeta dumpstring.
– Vi jobbar jättemycket i branschen för att minska matsvinnet i butik, det är grundproblemet.
Mycket mat räddas eller skänks, men en liten del kastas, menar Karin Brynell, vilket hon tycker är tråkigt.
– Men det finns ofta ett skäl till att det kastas, det kan vara en otjänlig produkt. Vi tycker att det är bekymmersamt med dumpstring just av livsmedelssäkerhetsskäl, säger Karin Brynell.
Utöver livsmedelssäkerheten, pekar hon även på risken att dumpstrare kan komma till skada när de tar sig in på ett inhägnat område eller klättrar ner i en container.
– Om en dumpstrare kommer till skada på butikens mark, ska det då vara butikens ansvar?
Hon tar Karma som ett föredömligt exempel.
– Det är mycket bättre att vi hittar kanaler som håller på säkerhet och kvalitet, så att ingen kommer till skada.
Samtidigt beskriver hon hur det ibland kan finnas administrativa regler som sätter käppar i hjulet för att skänka maten vidare.
– Det finns vissa regler som försvårar för oss. Då kan det nog vara så att vissa butiker kastar i stället för att skänka, för att det blir för komplicerat.
Här arbetar Svensk Dagligvaruhandel för att påverka myndigheterna att förenkla donationer, samt för bättre möjligheter att använda livsmedlet till matlagning i butikernas restauranger.
– Som branschorganisation har vi inte jobbat för att motverka dumpstrarna, utan den dagen det inte finns något att hämta så kommer det att upphöra av sig själv, säger Karin Brynell.
Amy, däremot, är inte rädd för att bli sjuk av maten. Hon är dessutom vegetarian, och undviker därmed kött och andra animalier som snabbare blir dåligt.
– Jag har gjort det här i ett år och har aldrig blivit sjuk av vad jag ätit.
Hon passar även på att ge butikernas samarbeten med Karma en känga.
– Många butiker använder Karma som ett PR-trick: ”Titta, vi minskar matsvinnet!”. Men i praktiken skulle det krävas ett heltidsjobb för att sälja vidare all mat som annars skulle slängas.
Problemet är större än butikerna, menar hon.
– Folk förväntar sig att all sorts mat ska vara tillgänglig året runt, oavsett var det odlas. Det är kapitalismens fel, snarare än butikernas.
– Mat har blivit så billigt att det har tappat sitt värde. Det som ger oss näring och låter oss leva tillfredsställande liv värderas så lågt att folk slänger det i soptunnan.
Amy heter egentligen något annat. Hennes citat är översatta från engelska.
