Studentlivskrönikören Oskar Hedman manar alla studenter att ta upp kampen mot schablonerna.
Förhoppningsvis minns ni som jag hur det var i en avlägsen forntid då nationerna var öppna och korridorsfesterna stod som spö i backen. SJ-tågen kom fullastade med alkoholträngtande kamrater och alla kebabhak registrerade säkert stora svarta siffror i sin bokföring.
Men nu ska jag inte vara alltför positiv (jag är trots allt en bitter nordbo), för under denna tid kunde man också bli en aning nedslagen av ett antal iakttagelser som kan kallas för klyschor. Jag minns att på Smålands nation var Dr Martens skor brukligt, näsringar, rulltobak, indie-tatueringar och färgat hår likaledes vanligt. Här pluggades det sociologi, genus och psykologi. På Malmö nation kunde man tro att en Ralph-Lauren skjorta var obligatorisk, musik som inte gjordes av solbrända killar i solglasögon var säkert förbjuden, och tankarna på den framtida välbetald konsultkarriären uppiggade samtliga. Här pluggades allt ifrån ekonomi till ekonomi och ekonomi.
Nu vet ni som jag att ovanstående beskrivning är en överdrift. Men poängen är att studenter, säkert jag också, emellanåt kan vara vandrande schablonbekräftelser. Man kommer in i ett sällskap och slås av att verkligheten tyvärr ibland är lika förutsägbar som man tror. Det är ju ingen lag på att tal om någon ur Ingrosso-klanen måste uppföljas av superlativ om entreprenörskap och marknader. Personligen spanar jag efter ekonomistudenter som bor Smålands, eller någon som kombinerar konsthistoria med företagsekonomi. Det låter uppfriskande, för att inte säga ”normbrytande”.
Jag minns att George Orwell i liknande anda beklagade sig över klyschorna i hans socialistiska kretsar. Trots att han överlag delade politiska åsikter med sina kamrater kunde han inte låta bli att uppröras över att socialism hade en ”magnetisk dragningskraft” på Englands sandalbärare, pacifister, sexgalningar, fruktjuicedrinkare, kvacksalvare och nudister.
Även om man kan undra vad det är för fel på just nudister så är poängen att Orwell förstod att det inte finns något radikalt i att ”se ut” och ”bete” sig som en radikalist. Världen blir varken sämre eller bättre av din musiksmak, klädstil eller profilbild. Jag misstänker att de flesta socialistiska sandalbärare i Orwells kretsar stannade hemma och åt chokladpraliner när spanska inbördeskriget bröt ut 1936, medan han själv anslöt sig till republikanerna och blev skottskadad i strid.
Mitt något försenade nyårslöfte är att hedra hans minne och inte bli en vandrande klyscha, att vägra inordna min klädstil och mina studier under någon entydig politisk paroll. Att vidga sina horisonter och att ej vandra upptrampade stigar är väl ändå studiernas yttersta syfte?
