I pandemins spår har mer och mer kurslitteratur blivit tillgänglig digitalt. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Lowe Smith Jonsson frågar sig varför vi envisas med att hålla fast vid ett kurslitteraturssystem som kostar studenterna pengar de inte har.
När månadens budget äntligen gått ihop trots hyreshöjningar från AF-bostäder, mat, Skånetrafiken och allt annat som skall köpas, dimper den ner… Litteraturlistan. Med sedvanlig ångest klickar du dig in för att se vilka tegelstenar som måste införskaffas till de kommande veckornas plugg och undrar vad du kommer behöva göra avkall på nästa månad.
Enligt uppgifter från tidningen Civilekonomen kostar kurslitteraturen den genomsnittlige studenten 3000 kronor varje termin. Terminer där de allra flesta studenter redan går back. Att då motivera sig själv till att köpa någon bok halvrelaterad till ämnet som kanske inte ens kommer på tentan känns då kanske ganska svårt.
Nu under pandemin, med kraftigt begränsade öppettider på biblioteken och sämre möjlighet att komma åt bland annat referensexemplar, har lärarna på många kurser valt att lägga ut mer och mer av kursmaterialet på Canvas. Detta är en möjlig lösning på problemet. Med mer litteratur tillgänglig online har man råd att köpa de böcker som bara finns tillgängliga i fysisk upplaga.
Missförstå mig rätt. Det finns få saker vackrare än en bokhylla full av obskyr kurslitteratur. Det är dessutom viktigt för akademiker och förlag att försäljningen av akademisk litteratur fortgår. I dag finns dock inga förutsättningarna för att studenterna ska ha råd att köpa all kurslitteratur. Om hela ansvaret för tillgång till kurslitteratur ska ligga på studenterna måste vi öka studiemedlen och säkra att det fortsatt kommer att stiga i nivå med inflationen.
Dessa åtgärder bör kombineras med ett kostnadstak. På detta sätt kan vi begränsa risken att kostnaden helt far överstyr för en enskild kurs. Lärare kommer att behöva planera vilken litteratur de rekommenderar att köpa noggrannare, något som kan bidra till hälsosamma prioriteringar av den viktigaste läsningen. Kostnadstaket bör dock inte komma ensamt – utan med en bred satsning på digitalisering av kursmaterial så att utbildningen inte riskerar att begränsas av taket.
Summan av kardemumman är som allra oftast i mina texter att någon måste ta ansvar och att ansvar kostar pengar. Detta ansvar bör tas av oss kollektivt, för att hela Sverige gagnas av ett fungerande system för att förmedla kunskap och produktiva akademier. Det viktigaste är dock att vi studenter inte blir lidande av att vi har ett lapptäcke till system där vår utbildning och ekonomi ständigt riskerar att falla mellan sömmarna.
