Tunna blå linjen blev en tittar- och kritikersuccé. Vendela Källmark beskriver varför den väcker så starka reaktioner.
I Tunna blå linjen har Sveriges television lyckats skapa en tittar- och kritikersuccé.. Tongångarna är mycket positiva och en andra säsong är redan utlovad.
Serien utspelar sig på två nivåer. På den övergripande nivån spelar polisen och våldsmonopolet en karaktär. Motspelaren utgörs av livets avigsida; prostitutionen, självmorden, våldtäkterna, de politiska motsättningarna, gentrifieringen. Som en parentes finner vi även medias bemötande av polisstyrkan.
På den lägre nivån möter vi människor. Sex poliser, med olika bakgrund och familjesituation, som hanterar sina yrken på olika sätt. Där är motspelaren en brokig skara människor som poliserna möter i sin yrkesroll; nigerianska prostituerade, en kärvänlig tjackmissbrukare, en suicidal medelklassman, en ung tjej med försupna föräldrar, bland många andra.
Tunna blå linjen erbjuder en föraning om poliskårens interna konflikter och stundom destruktiva arbetskultur. Poliserna har egna åsikter och erfarenheter, som de ibland tvingas jobba tvärs emot på grund av central styrning.
Till skillnad från i Jakten på en mördare (2020) är dialogen i Tunna blå linjen rapp och rik på trovärdiga dialektala skiftningar. Vi hör sann malmöitiska och umemål. Bortsett från att Malmö endast verkar ha en enda kriminalreporter är karaktärerna nyanserade, motstridiga och mångfacetterade.
Musiken, komponerad särskilt till serien, står låtskrivaren Irya Gmeyners för. Den är värd att lyssna på i sin egen rätt då den är skickligt stämningsfull och rymmer influenser från lika många musikaliska traditioner som det finns kulturer representerade i Malmö.
Att situera serien i Malmö är ett modigt och uppfriskande val. Som boende på Möllevångstorget har jag bevittnat både två och tre polisingripanden utanför mitt fönster. Jag har sett unga män stå uppradade längs med väggar, och män bli nedbrottade på trottoaren. Jag har sett poliser plocka zippåsar med narkotika ur unga mäns byxfickor. Jag har sett en man misshandla en kvinna på öppen gata.
När den 15-åriga pojken blev mördad på Möllevångens pizzeria den 9 november 2019, satt jag i min lägenhet och firade min födelsedag, fem minuters gångpromenad därifrån. Pizzerian var överbelamrad med blommor, fotografier, värmeljus och människor dagarna efter dådet. Jag har en stark minnesbild av två män som delade ut dadlar till den sörjande skaran utanför pizzerian.
I verklighetens Malmö finns det alltså ett påtagligt våld. Att förneka det vore att vara verklighetsfrånvänd. Ändå finns det politiska incitament att bagatellisera kriminaliteten i Malmö, eftersom det finns bruna krafter som beskyller det slarviga begreppet ”invandringen” för denna kriminalitet. Att Malmö skulle vara extra våldsutsatt endast på grund av att många personer med invandrarbakgrund lever, bor och verkar där, är en skamlig förenkling av flertalet komplexa samhällsproblem.
Serien backar inte från dessa, utan visar upp dem i bredd.
De mest upprörande scenerna tillhör de där rasprofilering sker. Det vill säga, när en person blir gripen på grund av att denne stämmer in på ett visst signalement, men ingen annan misstanke om brott ligger till grund för gripandet eller kroppsvisitationen.
Det är realistiskt skildrat då det sker lite i förbifarten. Förödmjukelsen av ett felaktigt gripande är uppenbarligen enorm. Självklart bjuder den erfarenheten in till ett potentiellt polisförakt.
Tunna blå linjens poliser målas alltså inte upp som hjältar. Men nyckeln till seriens framgång ligger i att poliserna inte heller målas upp som illvilliga monster, utan som människor.
