Sverige lägger mycket resurser på högskolan. Samtidigt är högskolepolitik sällan någon hjärtefråga för den vanliga medborgaren. I veckans utbildningspolitiska krönika reflekterar Sasha Steneram kring hur man kan göra högskolepolitik till en het politisk fråga genom nya, okonventionella idéer.
Som jag nämnt i mina tidigare texter är utbildningspolitik en kamp om resurser, oavsett om det gäller grundskola, gymnasium eller högskola. Det finns alltid mer att göra och utveckla, men alltid för lite resurser. Trots att det i politiska forum frekvent beskrivs som områden i behov av mer resurser, utgör satsningarna redan en stor del av statsbudgeten.
Samtidigt som svenska universitet sjunker i internationella rankingar för varje år som går, har vi aldrig tidigare vigt en lika stor del av budgeten åt högskolan, vilket får mig att fundera över vad vi får för pengarna.
Sverige satsar ungefär 10 000 kr per student mer än OECD-genomsnittet, vilket förvisso inte kommer som en chock då rikare länder tenderar att satsa mer pengar på utbildning, satsningar som lönar sig eftersom det bringar en stabil kompetensförsörjning till landet. Med det sagt kan jag konstatera att högskolepolitiken är en viktig statlig angelägenhet, men frågan är om den är särskilt viktig för de politiska väljarna?
Högskolepolitik är inte en het potatis och inget man går till val på – och vad är det egentligen man debatterar när man debatterar högskolepolitik? Jag har varit politiskt engagerad länge nu och upplever att debatten under varje antagningsbesked är sig lik: ”Nu har si och så många studenter blivit antagna till universitet, men de har ingenstans att bo på grund av den fruktansvärda bostadsbristen.”
Bostadsbristen är visserligen hemsk, men det är inte någon högskolepolitisk kärnfråga. Att vi bygger fler bostäder löser inte att vi år efter år backar i olika internationella rankingar.
Jag tycker att högskolepolitiken förtjänar lite mer spotlight och att högskolepolitiska debattörer ska komma med nya, fräscha idéer. Som ett exempel på de fräscha idéerna, lyfter tankesmedjan Timbros nya VD Benjamin Dousa en del politiska idéer som är värda att uppmärksamma. Ett av de förslagen som Benjamin Dousa drivit är att vi ska möjliggöra för de utländska toppuniversiteten att kunna etablera sig i Sverige (Dagens Industri, 2020).
Tidigare har exempelvis KTH haft projekt med det prestigefyllda amerikanska universitetet MIT avseende artificiell intelligens. Precis som Benjamin Dousa nämner hade det varit än mer optimalt om MIT även kunde öppna en filial i Sverige. En effekt hade kunnat vara att konkurrensen bland universiteten i Sverige blivit högre och därmed hade också andra lärosäten behövt bli bättre.
Det är förslag som dessa som driver högskolepolitiken framåt. Förslag som är utanför boxen, men ändå fullt möjliga. Högskolepolitiken behöver bli mer intressant för den vanliga medborgaren, dels för att det är ett politiskt område där det händer mycket nytt hela tiden men också för att det kostar mycket pengar. Därför borde politiker och makthavare spetsa till och tänka nytt avseende sina högskolepolitiska förslag, för att driva opinionen framåt.
