I Skånes sydvästra hörn sträcker sig en sandbank rakt ut i havet. En plats där människor endast är tillfälliga besökare bland de som bor där året runt.
– Säl!
Ordet hinner knappt lämna mina läppar innan ett huvud försvinner under vattenytan. Det gick så snabbt att jag börjar tveka. Kanske var det inte en säl. Kanske var det en fågel eller en reflektion på vattenytan.
Jag och mitt resesällskap fortsätter gå längs med stranden som sträcker sig rakt ut i Östersjön. Snart har vi vatten på båda sidor. Spetsen på den långa sandbanken vore knappt synlig om det inte vore för människorna som går på den. En jämn vind får det att kännas kallare än de två plusgrader som termometern visar. Det luktar tång och hav. Vi befinner oss på Måkläppen, Skånes sydvästra spets.
För att skydda sälar och fåglar är platsen endast öppen för besökare under november, december och januari. Då är det ett populärt utflyktsmål dit besökare kommer för att promenera längs den 2,5 kilometer långa sandbanken, men så har det inte alltid varit.
– Måkläppen har ständigt ändrat form och storlek under seklernas gång. Linné var här 1759 och beskrev den som en liten prick i fjärran. Platt, rund och låg, säger Mikael Kristersson, ordförande i Måkläppsföreningen.
Måkläppen var tidigare en ö, det var först på 1990-talet som den växte ihop med fastlandet och blev en halvö. Havsströmmar och vågor förflyttar sanden längre in mot fastlandet.
– Just nu växer Måkläppen i storlek och flyttas ständigt inåt land, säger Mikael Kristersson.
Platsen har länge varit av stor betydelse för häckande fåglar. Men befolkningen i Skanör-Falsterbo hade tidigare som tradition att plundra fåglarnas bon på ägg. För att skydda äggen bildade några lokala entusiaster den ideella Måkläppsföreningen: och platsen har varit skyddad sedan 1902. I dag arbetar föreningen med att bevaka platsen, genomföra inventeringar av djurlivet och leda exkursioner.
När vi kommer längre ut på sandbanken dyker ytterligare ett huvud upp i vattnet. Ett följs av flera och snart är det svårt att räkna hur många de är. Ju längre ut vi kommer, desto fler sälar ser vi. De sticker upp huvudet ur vattnet och tittar på oss med stora, nyfikna ögon, likt vi tittar på dem. Jag får känslan av att de väntar på att januari ska ta slut och att de ska få stranden för sig själva.
På Måkläppen går det att se två arter av säl, knubbsäl, som är vanligast på västkusten, och gråsäl, som är vanligare i Östersjön och överlag. Gråsälen är också den största. Hanen kan bli tre meter lång och väga upp till 300 kilo.
– Det unika med Måkläppen är att båda arterna finns där. Platsen är väldigt lämplig för dem och det finns inga liknande ställen i Skåne, säger Mikael Kristersson. Han vädjar till besökarna under vintertid att följa reservatets bestämmelser och inte gå närmre sälarna än max 50 meter.
Antalet sälar längs Sveriges kust har de senaste 100 åren varierat kraftigt. Enligt Havs- och vattenmyndigheten fanns det i början av 1900-talet upp emot 100 000 gråsälar. De ansågs konkurrera med fisket och jagades intensivt. Jakt i kombination med höga halter av miljögifter gjorde att populationen sjönk drastiskt i antal.
– På 1970- och 1980-talet fanns det väldigt få gråsälar. Deras reproduktionsförmåga drabbades negativt av miljögifter, säger Anders Persson, biolog och lektor på enheten för akvatisk ekologi.
När antalet var som lägst fanns det ungefär 3000 gråsälar i Östersjön. Sälarna hotades av utrotning och 1974 det blev förbjudet att jaga dem. De starka miljögifterna PCB och DDT förbjöds på 1970-talet. Gifterna är långlivade och finns än i dag i naturen, men i mycket lägre halter. Sälpopulationerna återhämtade sig.
– Gråsälen har gått framåt väldigt starkt. Situationen för säl är just nu väldigt god, säger Anders Persson.
Från lägstanivån på ungefär 3000 individer har de nu ökat till cirka 30 000, och gråsälen är inte längre utrotningshotad. Knubbsälarna har också drabbats av jakt och miljögifter, och dessutom flera utbrott av virussjukdomar, som gått under namnet säldöden. Det mest uppmärksammade virusutbrottet ägde rum 1988, och anses av vissa vara en bidragande faktor till att Miljöpartiet tog sig in i riksdagen samma år. Massdöden antogs till en början bero på miljögifter, men visade sig senare bero på ett virus.
Liksom gråsälen har även knubbsälen återhämtat sig. De är nu 15 000 individer längs med västkusten och populationerna anses livskraftiga. En framgång för sälarna, men en utveckling som inte uppskattas av yrkesfiskare. Anders Persson har medverkat i forskningsprojekt som studerar sälens påverkan på yrkesfisket.
– För vissa delar av fisket är mängden säl direkt avgörande för lönsamheten, det småskaliga fisket längs med kusterna är mest drabbat. Sälarna är klipska och förstår att det finns lättillgänglig mat i näten, säger han.
Längs med Sveriges östkust har stora delar av det kustnära fisket försvunnit, det vill säga de som fiskar med nät. Innan någon hinner tillbaka för att ta upp fiskenäten hinner sälarna dit och äter av fångsten.
– Det är lite synd eftersom det är ett segment av yrkesfisket som många vill behålla för en levande landsbygd, säger Anders Persson.
Det storskaliga fisket drabbas inte lika mycket.
– Det är inte ett större problem för de som fiskar med trålare. Räknar man på hur mycket sälen äter är den mängden inte så betydelsefull, säger han.
En studie har uppskattat att sälarnas totala fiskkonsumtion i Östersjön var nära 100 000 ton år 2010, att jämföra med fiskenäringen som under samma period tog upp cirka 700 000 ton.
– Vi ska inte skylla allting på sälen, det är också sämre med fisk i Östersjön än tidigare. Fisken är i dålig kondition och dålig kvalitet. Om antalet sälar halveras betyder inte det att det plötsligt blir mycket mer fisk. Vid till exempel norska kusten finns mycket av allting. I Östersjön har vi lite av allting, säger Anders Persson.
När den här texten publiceras har sälarna åter ockuperat Måkläppen. I stora grupper vältrar de sig på den ostörda sandbanken. Gråsälarna ska snart föda sina ungar. De föds på land, iklädda vit fluffig päls. Ungarna kan inte simma och är helt beroende av att dia från sin mamma. De är också beroende av en plats där de får vara ifred. En plats där inga nyfikna människor stör dem.
