Ett besök i hemstaden är en helt naturlig sak, det får bara hela mitt psyke att implodera en smula, menar Ebba Frid.
Under påskveckan begick jag dubbelsynden att fara till huvudstaden medelst kollektivtrafik. En förmildrande omständighet är att slutmålet inte var Stockholm, utan min uppväxtort Åkersberga, som med nöd och näppe ligger tillräckligt nära för att jag ska räknas in i Lunds stockholmsdiaspora.
Sedan jag flyttade till Lund för fem och ett halvt år sedan, och nästan ofashionabelt snabbt övergav alla mina sociala förbindelser i hemstaden, kan jag med god marginal räkna antalet gånger jag besökt Åkersberga på fingrarna. “Hemhemma”, brukar många kalla sin uppväxtort; ett ord med lite nostalgisk konnotation. För min del ligger det fel i munnen. Förbrukade platser känns extremt ohemma för mig, närmast kusliga, varför jag sällan känner för att återkomma till dem.
Det är rentav så, att medan jag flanerar längs Åkersbergas välbekanta skogsstigar, eller går en innerstadspromenad och passerar mitt gamla gymnasium på Södermalm, väller titt som tätt ett ängsligt illamående upp i halsgropen. Platserna känns idisslade, som något jag konsumerat för länge sedan som kastats upp igen i mindre aptitlig form. Jag upplever inte vistelsen som ett simpelt återbesök till bekanta trakter, utan mer som en naturlagvidrig resa tillbaka i tiden.
Känslan förstärks den här gången av att jag tagit med min pojkvän, som jag lärde känna i Lund och som därför ter sig som en bisarr anakronism här i mina tonårstrakter. En glitch i matrix. Jag bara väntar på att universums systemansvarige ska ropa från övre stratosfären: “Vad gör ni här!? 2021 ligger i Lund! Tillbaks med er!”
Men det är ju givetvis helt i sin ordning att jag är här. Jag blir arg på känslan. Den är ju helt störd, och saknar nog därtill den igenkänningsfaktor man kan önska av en krönika. Eller finns det några andra kontemporära solipsister därute med föreställningen att alla platser man befinner sig på ska upphöra att renderas när man lämnat dem bakom sig?
Nostalgi betyder längtan efter en romantiserad bild av det förflutna, nosto. Vad är motsatsen? Nostofobi? Är det en grej? Är det normalt? Synd att hjärnskrynklarna i Paradiset har brutit upp med Freud, jag tror att han hade varit rätt man för jobbet.
Jag antar att hembesök blir mindre emotionellt förvirrande om man gör dem lite oftare. Att man borde förnya sin relation till hemstaden pö om pö i stället för att tvångsmässigt undvika den. Kanske vänja sig vid tanken på att den fysiska världens olika hörn har befintlighet, även när man inte befunnit sig i dem på ett tag. Rentav efter att man slutat befinna sig någonstans över huvud taget, om ni hajar.
Fast fy vilken obehaglig tanke! Är det så ni nostalgiker tänker? Att världen bara, förblir i rörelse i frånvaro av det egna medvetandet och att detta skulle vara en helt godtagbar sak?
Sök hjälp, knäppisar!
