Lundagård har träffat Andreas Malm, universitetslektor i humanekologi tillika klimataktivist, som är aktuell med tre boksläpp inom loppet av nio månader.
På grund av förkylningssymptom och extra försiktighet i coronatider fick vårt möte flyttas från Möllevångstorget till det numera allt för bekanta digitala rummet. Efter en stund av tekniska svårigheter börjar Andreas Malm berätta om sitt klimatengagemang, och hur allting en gång började:
– Mitt allra första klimatengagemang var i samband med FNs första årliga klimatkonferens, COP1, i Berlin [år 1995, reds.anm.]. Jag åkte dit med några kompisar och genomförde olika aktioner.
Engagemanget stannade sedan av något för att återupplivas igen år 2005, då han jobbade på tidningarna Arbetaren och Dagens Nyheter. Hans engagemang för klimatet väcktes på nytt av Mark Lynas bok Oväder (2006) som dokumenterar konsekvenser av växthuseffekten runt om i världen.
– Det var då jag fick upp ögonen för frågan på riktigt och när jag väl hade fått det var det svårt att släppa. Efter det började jag vara aktiv i klimatrörelsen i Sverige, säger han.
År 2009 gick flyttlasset till Lund där han fått en doktorandanställning inom humanekologi. Innan dess studerade han i Umeå, Göteborg och Stockholm. Han har framför allt läst ekonomisk historia men även filosofi, internationella relationer och samtidshistoria.
Andreas Malm är fortfarande verksam inom humanekologi, nu som biträdande universitetslektor. Ämnet handlar om människans samspel med naturen. Andreas Malm beskriver ämnet som ”litet och diffust”.
– Fördelen med humanekologi är att det är så brett. Jag har främst ägnat mig åt miljöhistorisk forskning men även litteraturvetenskap, miljöfilosofi och politiska projekt, säger Andreas Malm.
Kombinationen av akademi och aktivism beskriver han som ovanlig och komplicerad men han menar också att det är något som förekommer allt oftare:
– Framför allt bland klimatforskare blir det allt vanligare att man engagerar sig i klimatrörelsen.
– Jag var aktivist långt innan jag blev akademiker, så den identiteten är väldigt djupt rotad. Det är väldigt svårt för mig att lägga den åt sidan, fortsätter han.
Han ser generellt akademiker med politiska övertygelser som något positivt.
– Om man till exempel tittar på historisk forskning ser man att många av de stora historiska framsteg som gjorts har drivits av historiker med koppling till någon typ av social rörelse, säger han.
Just nu är Andreas Malm aktuell med tre böcker som kommer att släppas under loppet av nio månader.
– Det är ganska absurt och resultatet av en viss överproduktion, säger han och skrattar.
Boken med den uppseendeväckande titeln How to blow up a pipeline kom ut i januari i år. Det är en kritik mot klimatorganisationen Extinction Rebellion och andra klimatrörelser som förespråkar absolut icke-våld. Han förespråkar inte våld mot människor men menar att situationen med klimatet nu är så pass akut att extrema åtgärder som egendomsförstörelse är rättfärdigade. Pacifiströrelser argumenterar ofta för sin ståndpunkt genom att göra historiska återblickar och menar att alla sociala rörelser som varit framgångsrika har tillämpat pacifism. Andreas Malm menar att detta är en missuppfattning:
– Man menar att alla som tidigare kämpat mot orättvisor och lyckats har varit fredliga, men det är felaktigt.
Med sina rättframma och ofiltrerade svar särskiljer sig Andreas Malm från andra lundaakademiker jag har intervjuat, som tenderar att ha en mer diplomatisk och försiktig framtoning.
När pandemin bröt ut var Andreas Malm gästforskare i Berlin. Isoleringen som följde resulterade i ännu en bok som handlar om kopplingen mellan coronapandemin och klimatkrisen: Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century.
– Boken handlar om de ekologiska drivkrafterna bakom nya infektionssjukdomar som kommer från vilda djur. Jag skriver om varför denna typ av sjukdomar blir allt vanligare, vad vi kan göra åt dem och deras koppling till den globala uppvärmningen, säger han.
Boken innehåller också en uppmaning om så kallad ”ekologisk krigskommunism”. Andreas Malm redogjorde för begreppets innebörd i Sydsvenskan i november: det syftar på en statlig omställning av produktionen och ekonomin som har vissa likheter med de ryska bolsjevikernas samhällsmobilisering efter ryska revolutionen. Begreppet uppmanar således inte till krig utan syftar snarare till hur en kommunism under krigstillstånd kan vara utformad.
Andreas Malm menar att många av de strategier som används av staten under corona- pandemin kan appliceras även på klimatkrisen.
– Stater har gått in och styrt ekonomin ganska handfast under pandemin och skulle kunna tillämpa samma åtgärder för att stänga ned fossilförbränning och växla om till förnybar energi, säger han.
Den sista av de totalt tre nya böckerna, White Skin, Black Fuel: On the Danger of Fossil Fascism, släpps i maj i år och är resultatet av ett tio år långt forskningsprojekt i samarbete med den lundabaserade forskar- och aktivistgruppen Zetkin-kollektivet som handlar om kopplingen mellan högerextremism och klimatkrisen.
Andreas Malms tydliga budskap om att ansvaret för att rädda planeten ligger på statlig nivå och inte hos enskilda individer väcker hopplöshetskänslor inom mig. Betyder det att livsstilsförändringar på individnivå är lönlösa? Inte nödvändigtvis:
– För mig handlar det främst om att leva som man lär. Jag kan inte gå runt och predika ekologisk krigskommunism och själv frossa i flygresor och kött. Då skulle jag tappa all trovärdighet, säger Andreas Malm.
