Det heter att hoppet är det sista som överger en. Men det är svårt att känna något större hopp för den svenska högskolan. Mellan arbetsmiljöutbildningar och hållbarhetstvång, var någonstans ser vi tillstymmelsen till en kreativ och effektiv verksamhet?
Låt mig berätta om vad som hände min kollega ett par veckor tillbaka.
Det var kollegemöte på universitetet och hållbarhet stod på tapeten. Det var tänkt att man i grupp skulle diskutera hållbarhetsproblem utifrån det egna ämnets perspektiv. Min kollega hade från början uppfattningen att begreppet innebar ”ett systems hållbarhet över tid”.
Det var fel uppfattning, blev han snart varse. Hållbarhet betydde tydligen att man utifrån det egna ämnet skulle diskutera världens alla orättvisor och utmaningar, och målet med detta hållbarhetstänk var en rättvis värld. Ingenstans fanns insikten att detta kanske inte bäst löses från en liten samhällsvetenskaplig institution i Nordeuropa – som för övrigt är bättre på forskning än på att lösa världskonflikter.
Kollegan, som är professor i sitt ämne, var ställd. Det är märkligt vad ett enda ord – hållbarhet – kan betyda, tänkte han.
För att göra makterna till viljes lyfte han ändå vad han anser vara ett hållbarhetsproblem: dagens utbildningar tycks inte längre kunna upprätthålla kvalitet över tid. Detta, menade han, bottnar troligtvis i att studenternas förmåga att läsa, skriva och räkna har försämrats väsentligt med åren. Här vaknade samtalet plötsligt till liv. Det där var ju anekdotisk bevisföring, hade min kollega någon statistik på det?
Händelsen är talande för två uttömmande problem som präglar svensk akademi. Det första är den genomgående principlösheten, den blinda målstyrningen. Man bortser från regler när det passar, men håller hårt på dem när man ogillar konsekvenserna. Men det andra, desto större problemet, är att forskare uppmuntras göra det de flesta av dem är minst lämpade till – nämligen aktivism – i stället för vad de är utbildade till.
Det är förstås sant att världen är full av svåra, ömmande problem. Men varför försöker vi tvinga akademiker att följa politikers floskler? I stället för att spendera tid och resurser på världsproblem de med största sannolikhet inte kan göra något åt, är det inte bättre att akademin först kommer till rätta med sitt eget hållbarhetsproblem?
Varför inte låta forskarna forska?
