Tanken om artificiell intelligens verkar vara uråldrig. Men innebär det att vi inte behöver vara på vår vakt? Vad tror Anamaria Dutceac Segesten, som forskar inom AI, om dess framtid?
”Känner du till myten om Pygmalion?”, frågar Anamaria Dutceac Segesten mig. Hon är universitetslektor i Europastudier och medkoordinator i det tvärvetenskapliga forskningsinitiativet AI Lund.
Hon har många hattar, säger hon, och en av dem är att forska kring artificiell intelligens och de demokratiska och samhälleliga konsekvenser som följer med den sortens blommande teknik.
Jag känner inte till myten, svarar jag, och Anamaria fortsätter med att berätta för mig om den.
Pygmalion – enligt myten en skulptör i antikens Grekland – skapar en staty av en kvinna som han finner oemotståndlig. Hastigt faller han för sin skapelse och han faller hårt. Varje natt ber han till gudinnan Afrodite och önskar att hon ska ge statyn liv så att han kan få leva tillsammans med konstverket han skapat. Och så – en dag när han kommer hem upptäcker han en varm rodnad på statyns kinder. Hon är vid liv.
Idéen att skapa levande varelser har alltså existerat oerhört länge. Idag är den vanligaste associationen med artificiell intelligens säkerligen robotar. Det kan handla om terminators eller om mindre postapokalyptiska varianter, som de robotar företag som Boston Dynamics visar upp med nästan skrämmande människolika kvaliteter.
Men robotar, vare sig i formen av hundar, dammsugare eller människor, utgör en väldigt liten del av fältet AI. Majoriteten av all AI är både röst – och skepnadslös och kan vara svårare att upptäcka. Vår tids Pygmalion är ingen staty, utan en serie nollor och ettor vi programmerar att efterlikna mänskligt beteende.
AI har en växande närvaro i våra vardagsliv, vilket kan ses i algoritmerna till annonser kring oss på nätet eller i telefonens självlärande autocorrect. Men hur ska vi förhålla oss till detta embryoniska medvetande som tydligen omger oss? Var står vi närmast i kontakt med det och hur används det?
– AI är agnostisk, den har ingen etik. Etiken ligger i användningen.
I nästan alla aspekter av livet delar vi på något sätt med oss av data, menar Anamaria Dutceac Segesten.
– Vi lever i en datafierad värld, allt skapar data. Snart skapar ditt kylskåp data. Bussar, tåg skapar data. Ditt kort på Ica skapar data, säger hon.
För att kunna hantera dessa mängder information använder sig företagen av artificiell intelligens. När jag frågar till vilken grad AI är inblandad i hantering och kategorisering av data svarar Anamaria:
– Mer och mer, och det är något som är önskvärt. Det används verkligen väldigt mycket i vardagen.
Vardagens självlärande AI sträcker sig utöver annonser och autocorrect. Utan AI skulle Google Maps inte fungera som den nödhjälp det kan vara, men även en vanlig sökning på google skulle försvåras avsevärt då hela nätet är för stort för att genomsökas utan prioriterade filtreringar. Men även i sånt vi inte ser är AI närvarande, som till exempel i alla nyhetsartiklar som sållas bort i vårt flöde för att inte tråka ut oss.
AI kan bättre placera data i ett sammanhang, vilket underlättar för exempelvis företag som vill förbättra sina tjänster. Dessutom kan AI förbättra sin egen prestation i takt med att dess databas expanderar.
Sida vid sida med AI-branschens tillväxt ökar även datainsamlingens storlek på nätet. Mycket av den ansamlade datan hamnar i servrar hos företag vi känner till, som Facebook och Amazon – företag som idag bildar närmast oligopol på stora delar av nätet.
Enligt Raconteur.net samlas det in fyra petabyte data per dag bara på Facebook, och deras projektioner säger att det år 2025 kommer samlas in 463 exabytes per dag på internet, men det är svårt att föreställa sig vad orden betyder. (En exabyte är likvärdigt tusen petabytes, eller en miljard miljarder bytes).
– Det är astronomiska mängder data, påpekar Anamaria Dutceac Segesten.
När användningsområdet är av denna storleksordning – vilken är den artificiella intelligensens potential, och vilka är begränsningarna?
Liknande frågor har på senare tid nått in i det allmänna medvetandet, bland annat i form av dokumentärer som The social dilemma (2020), men även genom andra former av media.
– Sedan Cambridge Analytica har det funnits en oro som sprider sig genom medier, säger Anamaria.
Tanken på AI som autonom destruktiv kraft är däremot ingenting som oroar Anamaria, som har en optimistisk inställning.
– AI är agnostisk, den har ingen etik. Etiken ligger i användningen.
Anamaria klargör att det kan vara felriktat att oroa sig över AI som teknologi. Det viktiga menar hon är att inse att det är människor – inte teknologi – som står för missbruket av makt och utnyttjandet av olika system.
– Faran i att missplacera sin rädsla är att man blir väldigt rädd för en framtida hypotetisk, dystopisk teknologi samtidigt som man är blind för faran som är väldigt mänsklig och väldigt nutidsbaserad. Till exempel kan data vara vinklad och reflektera olika makthierarkier.
Den skepsis som finns riktar sig dock även mot användningsramarna. Ibland dyker exempelvis nyheter upp om hur Kina utnyttjar datainsamling för att hålla politisk opposition i schack. Bland metoderna finns AI-baserad teknik som ansiktsigenkänning. De flesta känner även till NSA-skandalen som drev Edward Snowden i exil. Utöver sådana exempel kartläggs våra beteenden på nätet även av vanliga företag, men då med en förutsatt skillnad att vår information inte kommer användas till ”onda” ändamål.
Så när mer effektiv teknik som AI teoretiskt sett möjliggör en nära total övervakning, vad hindrar företag, organisationer eller regimer från att missbruka detta? Jag frågade Anamaria Dutceac Segesten om hon ser det som troligt att vi i framtiden kommer se en liknande utveckling som kunnat ses i exempelvis Kina, här i Sverige, med kartläggning av människors beteendemönster.
– Jag tror inte att det kommer sprida sig hit, säger Anamaria.
Hon menar att vårt demokratiska fundament är starkt nog för att vi ska kunna lagstifta i förberedande syfte för de faror som finns. Bland annat finns det exempel på att ansiktsigenkänning förbjudits. Hon säger även att organisationer som FN och Sveriges riksdag redan i nuläget arbetar mycket med försiktighetsprincipen, för att förekomma oönskade utvecklingar.
Det kan vara svårt att säga säkert vilka faror som är verkliga, men de flesta av rädslorna verkar enligt Anamaria utspela sig i någon form av framtid:
– Dagens AI är inte särskilt intelligent, den fungerar inom väldigt snäva användningsramar. Det är något som media inte lyckats särskilt väl med att porträttera, tillägger hon.
Vad gäller Pygmalion så gifte han sig slutligen med sin staty. De levde lyckliga tillsammans och föll inte ner i skilsmässostatistiken. Kan vårt äktenskap med AI fortlöpa lika felfritt? Definitiva svar är avlägsna, men det är uppmuntrande att höra någon spräcka bubblorna av dunkla framtidsvisioner.
