Lundagårds Lowe Smith Jonsson reflekterar över vikten av studentengagemang i sin sista text som utbildningspolitisk krönikör.
Hemma på soffan i korrerummet – ja du har lyckats klämma in en soffa – ligger du och scrollar. Bland de halvroliga klippen på en kinesisk app dyker en påminnelse om det hemska läget i världen upp. I en kort sekund kokar du, “så här kan det fan inte vara”, innan tummen reflexmässigt scrollar vidare till nästa klipp där någon sjunger sjömansvisor i dreampop-remix.
Under de tre terminer jag varit vänsterpolitisk krönikör på Lundagård har mitt mål varit att få studenter att fortsätta vara arga. För ilska är en av de rimligaste känslorna vi kan känna. Det är så mycket skit som sker, till och med i vår lilla studentstad.
Denna ilska är dock meningslös om vi inte lär oss kanalisera den i politisk förändring. Jag är ledsen att behöva säga det, men det kommer inte vara lätt och oftast kommer status quo att vinna. Det finns en anledning till att förändring inte sker av sig självt. Det värsta jag vet är alla studenter som sitter på skarp samhällskritik, någon form av vänstercredd, men sedan distanserar sig från verkligheten med en blasé attityd om att det är töntigt eller meningslöst att engagera sig.
Hela vår tillvaro som studenter bygger på engagemang. Från studentföreningen ”Den yngre gubben” som grundades i Lund på 1800-talet som del av kampen för jämlikhet och rösträtt, till det nationsväsende vi har i dag med billig underhållning, öl, idrott, kultur och you name it. Den yngre gubben lever kvar i annan form och tillsammans med grupper som Klimatstudenterna gör de ett modigt jobb med att engagera studenter och förändra Lund. På de här platserna behövs du.
Jag hörde på någon föreläsning att de gamla grekerna i Aten använde ordet idiot om de som inte var engagerade i stadens styre, de som vände sig inåt och inte såg fördelen med samarbete. Jag är – trots deras mycket förlegade syn på allt annat – benägen att hålla med. Det är få saker jag tycker är så sorgligt som den studenten som faktiskt aldrig slutar scrolla. Den som glider bort i passivitetens dimma.
Det är fyra politiska val i Sverige de kommande två åren, vi har fortfarande inget värdigt CSN, hyrorna skenar och studenternas psykiska hälsa blir allt sämre. Jag har inte löst allt detta under mina tre terminer på Lundagård, men om jag fick önska mig något så är det att åtminstone en av er som läser detta lyfter röven från soffan och fortsätter vara arg ända tills du gjort något åt skiten.
Jag är otroligt tacksam för alla kommentarer, delningar och allt engagemang den här tiden och jag ser fram emot att läsa den som tar upp den ilskna, lätt svettdoftande röda manteln efter mig till hösten. Tack, farväl och du, scrolla lagom men organisera dig för fan!
