När böcker är jobb blir läsning arbete. Studierelaterade besvikelser har fått Viktor Wallén att återfå läsglädjen.
Som liten älskade jag mitt bokmärke, en pappskiva trädd med vitt tyg och svartgrönröda prickar som jag gjort i slöjden. Konstant flyttades den framåt, likt en schackpjäs, för att konsolidera nya erövringar – fantasyböckerna jag alltid läste. Även om den var ful som stryk såg jag endast med kärlek på min skapelse.
Någonstans i uppväxten tappade jag bort mitt älskade bokmärke. Och med det, läsandet.
Snabbspolning framåt i tiden: Mitt obefintliga läsintresse hindrade mig inte från att skrapa ihop tillräckliga betyg för att vandra i humanismens högborg; Lux café. På menyn: ett akademiskt slag i magen (”Hur har hela den historievetenskapliga kanon undgått dig?”) serverat med en kulturknäpp på näsan (”Donna Tartt, ever heard of her?”)
Att inte läsa har aldrig hindrat någon från att skriva tenta; bland studenter finns en yrkesstolthet i att ha läst så lite kurslitteratur som möjligt. För mig var kursböckerna verktyg, schweiziska arméknivar vars teoretiska och empiriska eggar kunde tälja tentor och uppsatser. Även om mina akademiska skapelser blev vackra såg jag inte på dem med kärlek. Böckerna som formgett dem var använda av tvång, sällan av nöje.
Målet med mina studier var alltid att nå en mytologisk plats, en drömfakultet bland molnen kallad ”Historiska institutionen”. Bland intellektuella jättar skulle jag värpa forskningsversionen av gyllene gåsägg ad infinitum. Utbildningen var bönstjälken, varje HP ytterligare ett hasande uppåt mot drömmen.
Min syn på läsning till trots kom jag till mastersnivå, där jag trillade på mållinjen. Min inställning att ”böcker är jobb” ledde till en bristfällig läsmotivation, vilket gjorde litteraturen till min masteruppsats sirapsseg. Insikten att jag inte skulle bli färdig i tid infall sig medan jag ögnande igenom material från 1600-talet på landsarkivet i Göteborg (där jag drog ned medelåldern med ca två sekel). Mitt krampaktiga grepp runt bönstjälken lossnade, och drömfakulteten försvann bland molnen.
Det håglösa lunkandet tillbaka till tågstationen fick ett avbrott vid en annan kulturell högborg – Pocket Shop. Doften av gammal gumma och nyutgåvor lockade mig att spana och spåna runt. Två inbundna offer släpades till kassan. Kassörskan såg mig i ögonen och uttalade de magiska orden:
”Vill du ha gratis bokmärken? De är så belönande att använda.”
Medan jag flyttar bokmärket längs med sidorna blir jag barn på nytt: med schackpjäsen i handen erövrar jag åter böckerna frivilligt. Drömfakulteten må vara förpassad till just drömmarna, men dess realiserande kan vänta ett tag till. Jag återfann bokmärkena, och med det är läsning njutning igen.
