I Sverige teoretiseras även praktiskt orienterade utbildningar. Skulle inte studenternas tid tillbringas bättre om den gick till ytterligare övning på det valda yrket?
Nyligen träffade jag en gammal vän till mig som är utbildad sjuksköterska. Eftersom jag själv är akademiker kom vi snart in på ämnet utbildning. Bland annat berättade min kompis att han haft svårt att skriva en del av sina arbeten.
Han berättade att han, som del av sin utbildning, behövt författa en uppsats utifrån den franska filosofen Michel Foucaults (1926–1984) arbeten. Den märkliga tonen och fördunklade texten hade varit svår att ta till sig. Han hade trivts mycket bättre när han väl kommit ut på sin praktikplats senare i utbildningen.
Den skenbara anledningen att just Foucault fått utrymme i en sjukvårdsutbildning är förstås hans arbete Vansinnets historia (1961; i svensk översättning 1983), där han lyfter hur synen på psykiska åkommor förändrats i och med modernitetens intåg. Som författare är Foucault närmast jämförlig med Sigmund Freud (1856–1939) – han gör ett försök till inblick i ett gemensamt kulturpsykologiskt förflutet.
Denna utflytande idéhistoria är alltså vad många sjuksköterskestudenter uppmuntrats ägna sig åt under sin utbildning.
Foucault bespottas ofta som den postmodernistiska typgestalten, den som likt en femåring ifrågasätter allt utan att någonsin nöja sig med svaret. Till skillnad från många andra som – likt mig själv – lutar åt det konservativa, tycker jag inte att detta är en rättvis beskrivning.
Medan andra postmodernister som problematiserade för sakens skull, har Foucaults arbeten ett betydande antropologiskt värde. Vansinnets historia är av stort idéhistoriskt och akademiskt intresse.
Men jämförelsen Freud-Foucault är dock nästan helt till den förstnämndas fördel: Freuds idévärld fick ett nästan ojämförligt inflytande över kulturen. Trots detta tillägnas han – med rätta! – mycket litet utrymme i den moderna psykologin. Samtidigt har Foucault, vars arbete varken är mindre relevant eller fördunklande än den gamla psykoanalytikerns, fått breda ut sig i svensk högskola. Varför är det så?
Varken psykoanalys eller vansinnets idéhistoria är irrelevanta ämnen för den som behandlar människor. Däremot är det på sin plats att fråga om utrymmet de tillägnas är värdigt en arbetsförberedande utbildning. Man undrar, vad hade sjuksköterskorna kunnat göra med den tiden i stället?
Ponera att vi lyfter dessa läsmoment från sjuksköterskeutbildningarna. Visst, dessa studenter hade blivit sämre rustade att hantera många intressanta filosofiska frågeställningar. Men hade de inte också blivit bättre sjuksköterskor?
Och är inte det målet med själva utbildningen?
