Liksom för Hannah Montana, är kraven högre på kvinnor att jonglera studier, relationer och andra samhällskrav än för deras manliga motparter.
Det finns en scen i Disney Channels serie Hannah Montana som kommer till mig med jämna mellanrum. Jag minns inte exakt hur, men huvudpersonen Miley har tagit sig vatten över huvudet och hinner inte med sina åtaganden. Hon får ett sammanbrott som hamnar på löpsedlarna.
I scenen står pappan och brer smör på en rostmacka, morgonen efter sammanbrottet. Miley kommer in i köket, gäspande. Pappan suckar och säger insinuerande “Åh nej, jag har brett ut smöret för tunt. Nu är min macka torr.”. När Miley inte svarar upprepar han “På tok för tunt. På tok för tunt!”.
Just frasen “på tok för tunt!” brukar eka i min skalle när jag tackat ja till något jag egentligen inte har tid med. Det är en fas i stressen när det fortfarande går att skoja om den, i lika delar förnekelse som upprymdhet. Det är roligt att ha mycket på gång, men också läskigt att balansera på gränsen av vad man pallar med. Har du brett ut dig själv på tok för tunt nu, Alva?
När jag kollade på Hannah Montana var jag för ung för att oroa mig för sedvanliga stressmoment som betyg och karriär. Ändå relaterade jag till scenen. Jag var trots allt inte för ung för att känna av andra sorters krav som samhället ställer på en. Rättelse: Som samhället ställer på en ung tjej. Att vara ansvarsfull och duktig, åtråvärd och populär.
Det är inte en slump att det är just Miley som får ett sammanbrott av att försöka jonglera relationer, skola och popstjärneliv, medan jämnåriga killkompisar mest larvar runt och njuter av sina tonår. Som sig bör.
Universitetet är överväldigande för alla. Ena stunden känns det som att man knappt har tid att sova. Andra stunden ifrågasätter man sin medelmåttighet, i jämförelse med “alla andra” som verkar hinna så mycket mer (eller verkar ha så mycket mer smör?). Det är lätt att gasa på utan att ta sig tid för återhämtning, oavsett kön.
Men trots att universitetet formellt ställer samma krav på manliga och kvinnliga studenter, är min upplevelse att kvinnor oftare drar ett större lass i samarbeten, tar på sig mer än de mäktar med, och mår därefter. Beroende på faktorer som klassbakgrund och hudfärg får vissa personer kämpa mycket mer än andra. För att ta sig in på universitetet, och för att ta sig framåt.
Min upplevelse backas upp av köns- och inkomstuppdelad statistik för psykisk ohälsa. Det är genomgående en större andel kvinnliga än manliga studenter som drabbas, och det är färre som drabbas ju högre socioekonomisk position man har.
Att uppmärksamma skillnader i psykisk ohälsa och genomföra riktade insatser utgör ett led i arbetet för ett jämställt och jämlikt universitet. Nu kommer inte patriarkatet att upplösas för att Studenthälsan satsar på att förebygga utmattningssyndrom hos kvinnor. Men det kan bidra till att undvika att vi brer ut oss själva för tunt.
