Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Om marken som används för att hålla djurindustrin flytande i stället användes för att odla människoföda genom ett holistiskt lantbruk så skulle vi vara på god väg att bromsa klimatkrisen, menar studenten Gry Loos Fahlvik.
Jag vågar påstå att det finns väldigt få människor som förblir opåverkade efter ett studiebesök på ett normalt svensk slakteri. I vardagsdiskussioner är man i regel våldsamt överens om att det inte är ”humant” att behandla djur som vi gör i dag och man ställer sig emot att vi ska hålla stora djurbesättningar inomhus större delen av sin livstid, för att sedan skjutsas i en trång lastbil till en anläggning där de slutar sina dagar med en bultpistol mot pannan. ”Det ska vara närproducerat, djuren ska leva ett drägligt liv, det ska finnas gårdsslakterier” säger man och beställer i nästa andetag en kokt med bröd. Varför många delar denna avsky mot dålig djurhållning men helt saknar självinsikt nog för att se sambandet mellan sina egna livsval och problemet, vet jag inte. En sak är säker, och det är att vi i Sverige dödar cirka 100 miljoner djur per år för ekonomisk vinst och så kallade traditionella matvanor (Jordbruksverket). Det är naturligt att äta kött tänker kanske du, men rulla den siffran på tungan några gånger. Etthundra miljoner djur. Per år. Är det naturligt? Jag anser att det luktar överkonsumtion.
Det finns många källor som påvisar hälsofördelar med en växtbaserad kosthållning, men förutom det så finns en annan oerhört viktig fördel, och det handlar om resurseffektivitet och mindre utsläpp av växthusgaser per kilo producerad föda. Växtbaserad kosthållning kräver mindre landareal och resurser än produktionen av animalieprodukter och enligt Livsmedelsverket står produktionen av animalieprodukter för cirka 15 procent av jordens totala utsläpp av växthusgaser. Odling däremot, om det görs rätt, har en enorm potential att binda koldioxid och bromsa klimatförändringarna på lång sikt. Att drastiskt minska på andelen animaliska produkter i sin egen diet är alltså ett av de största stegen man som individ kan ta för att värna om klimatet. Domesticerade djur som kor, höns och grisar är i vissa fall en viktig del av det svenska jordbruket. Om djuren hålls utomhus så kan de användas för att öka jordens bördighet utan tillsatt växtnäring och för att öka biodiversiteten i naturbetesområden. För att uppnå det så hade det räckt med ett fåtal betande kor här och där som får leva ut sina liv, utan att insemineras varje år för att mjölkas tills kroppen ger upp. Djur ska aldrig någonsin födas upp med syftet att användas som produkter, men diskussionen kring djurens rätt till sina egna kroppar är hårdför.
Verkligheten är svår att blunda för, och det kanske är så att det alltid kommer finnas människor som äter animalieprodukter, men kyldisk efter kyldisk med mjölk som skulle ha gått till kalvar, ägg från höns som aldrig sett solen och inplastade stycken av i förtid slaktade djur är inte i linje med ett hållbart och empatiskt samhälle. Hyckleriet, överkonsumtionen och det gränslösa lidandet måste få ett slut; och det är vi som styr efterfrågan.
Om marken som i dag används för att hålla djurindustrin flytande istället användes för att odla människoföda genom ett holistiskt lantbruk så skulle vi vara på god väg att bromsa klimatkrisen och öka Sveriges självförsörjning.
Föreställ dig det. En värld där vi inte föder upp djur för att utnyttja dem. Där vi strävar efter att leva i samspel med naturen och inte tar enormt resurskrävande produkter för givet. Det finns så mycket mer att säga om varför en mer vegansk livsstil borde normaliseras, men i grund och botten är det i all sin enkelhet ett sätt inte ta mer än vad man behöver och att behandla allt levande med respekt. Det handlar inte om att ”ge upp” någonting eller överkomplicera sitt liv. Det handlar om prioritering. Veganismen är inte en trend, det är inte bara en djurrättsfråga eller ens en diet, det är ett medvetet ställningstagande för en hållbart samhälle.
Gry Loos Fahlvik studerar naturgeografi och ekosystemvetenskap vid Lunds universitet.
