Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Meritokratin har sina svaga sidor – men för akademin är alternativen otänkbara, skriver Axel Ekström och Melina Tsapos.
Hotet mot meritokratin på högskolan blir alltmer påtagligt, särskilt när kritiken kommer inifrån. Filosofen Michael J. Sandels med boken The Tyranny of Merit (2020) och författaren Fredrik deBoers med The Cult of Smart (2020) är bara två i en rad akademiker som problematiserat meritbegreppet. Akademin har ett ansvar att besvara denna kritik då den inte bara är missriktad. Alternativen som föreslås skulle dessutom förvärra akademins problem, snarare än lösa dem.
I en meritokrati ska ens möjlighet att antas till eller anställas av högskolan avgöras efter meriter och prestation. Den bäst lämpade får platsen. Detta ger utfall i att studenter med goda framtidsutsikter antas, och forskare som förväntas prestera väl internationellt och producera högkvalitativa arbeten anställs. Det är ett system med tydligt förhållande till mätbara resultat.
Ett alternativ till den meritbaserade modellen tar i stället fasta på likabehandling. Men det är en idé som sätter käppar i hjulet för sig själv. När man tvingas anpassa undervisning efter ett större antal bakgrunder och förkunskaper, och kraven som ställs vid antagning är lägre, håller utbildningen omöjligen samma höga nivå som annars. I stället är det lägstanivån som bestämmer, och kvaliteten på undervisningen degenererar.
Problemet för forskningen är också allvarligt. Forskningsmedel är begränsade och det går inte att anställa alla. Konsekvensen vid avsaknaden av ett meritokratiskt synsätt blir att anställning sker på godtyckliga grunder. Kandidater som redan står på god fot med övriga anställda kan då lätt prioriteras framför övriga sökande – och det är bara ett exempel.
Akademin förväntas dessutom upprätthålla en rad värdefulla principer. Vi håller hårt på akademikers frihet att själva avgöra vilka frågeställningar som ska utforskas och hur deras ämne ska läras ut. Dessa är väsentliga rättigheter för en fri och frisk akademi. Men för varje rättighet finns en skyldighet: vi förväntar oss att den med rätten att fritt välja sin forskning är kvalificerad. Meritokratin behövs alltså för att hålla högskolan i schack!
I Sverige skriver de flesta – inklusive undertecknande – under på att utbildning ska vara tillgänglig oavsett bakgrund. Människor kommer till högskolan med olika förutsättningar, men vi tar som bäst hänsyn till detta när vi använder tydligt definierade måttstockar som är lätta att förhålla sig till.
Kritiken mot meritokratin är därför inte nödvändigtvis obefogad. Men den är missriktad och blind för resultaten. Missriktad eftersom den handlar om samhället i stort och inte meritokrati som kriterium. Blind eftersom de förändringar som förespråkas själva leder till problemen de avser att rätta till. Svensk utbildning lider redan av utbredd godtycklighet, med bristfällig kvalitet som följd. Det är en anledning till att svenska universitet halkar allt längre ner i de internationella rankingarna.
Inget system är felfritt. Men högskolans problem är inte meritokrati, som är ett eftersträvansvärt ideal. Samtidigt bör det allmänna samhällsbyggandet fortsätta, med målet att upphöja alla till nivån där meritokratin kan välja och vraka bland de bästa kandidaterna. Men kritikerna skall inte låta sig luras. Endast en sann meritokrati, med hög selektivitet och inbördes tävlan, kan åstadkomma den kvalitet och mångfald som kännetecknar de bästa av högskolor. Om vi inte vill se akademin förfalla är lösningen mer meritokrati – inte mindre.
Axel Ekström och Melina Tsapos
Masterstudenter i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
