Finns det en särskild ”Lundahumor”? Vad innebär den i så fall? Lundagård har talat med två studenter med erfarenhet av spex och standup i jakt på svar.
”Spexandet (utgör) en förutsättning för att studenter och lärare skall orka med den tunga arbetsbördan” menade universitetets tidigare rektor Håkan Westling, och även om alla inte skulle hålla med honom, är humorn något som ofta lyfts fram som utmärkande för studentlivet i Lund. Innan pandemin dominerades varje reklampelare och butiksfönster av affischer för diverse spex, och flera komiker, som Jesper Rönndahl och David Batra, började sin karriär genom studenthumorn här i Lund.
Även om denna ”Lundahumor” är ett definierande drag för det studentikosa, lika hatat som älskat, tycks det samtidigt inte helt tydligt vad konceptet innebär. Finns det överhuvudtaget en utpräglad lundensisk humoridé, eller är det bara en etikett som slängs på de vars humoristiska bana råkar ta sin början i staden? För att få svar på detta pratade jag med två erfarna Lundahumorister.
Medicinstudenten Elvira Gullberg är numera komiker, men också spexare, även om det senare är ”på utfasning”. Hon har tidigare varit med i Lundaspexarna och Toddyspexarna, och är fortfarande delvis aktiv i Boelspexet.
– Jag har ju så många nära vänner där, och det är världens roligaste sätt att umgås, så det är svårt att släppa helt liksom, säger Elvira Gullberg när vi träffas på ett folktomt café i Lund.
Karriären som komiker har gått framåt trots den pågående pandemin och de begränsade förutsättningar detta har inneburit. Elvira Gullberg har skrivit och skådespelat i flera sketcher beställda av Malmö universitet, och har även gjort ”haltande försök” till stand-up digitalt.
– Det är ju inte superinspirerande… Man får tvinga publiken att ha sina mikrofoner på så det går att höra när de skrattar, och då blir det ännu värre om de sedan inte skrattar.
Elvira Gullberg menar att det definitivt finns en distinkt Lundahumor. Hon menar att essensen ligger i en ambition att skapa ett ”smart trams”.
– Man försöker väl åstadkomma något som är så dråpligt, men som samtidigt, innerst inne, har en hint av intelligens. Och det är ju också ett sätt att smickra publiken – de kan skratta för att det är dråpligt, men samtidigt vara rätt nöjda med att de fattar referensen bakom.
Hon menar att det inom stand-upbranchen finns en stundals negativ inställning till spexandet med allt vad det innebär. Hon tror att det är den studentikosa dimensionen, med ovan nämnda nöjdhet, som uppfattas som internt för akademiker.
– Det kan nog tyckas utifrån som ett gäng som uppfattar sig som ”bildade”, och som är rätt belåtna med sig själva för det. Men om man till exempel tittar på Hipp-Hipp så är det ju superfolkligt!
Elvira Gullberg har fått kompromissa med hur mycket ”Lundahumor” som fungerar. Hon integrerar musik i sina nummer, något hon menar är direkt hämtat från spexandet.
– Men jag skriver originalmelodier till det, och det kommer man nog undan med mer. Folk tänker nog inte ”spex!” kring det då på samma sätt.
I min fortsatta jakt på vad Lundahumor egentligen är ringer jag upp historiestudenten Rasmus Trappe. Han hade spexat för Kristianstadspexarna i sex år innan han hoppade av 2019, men överväger nu att återuppta engagemanget.
– Men jag vet inte riktigt om jag kommer kunna ha tid till det, jag spexade ju ärligt talat som mest när jag knappt pluggade alls… Så hur folk som pluggar egentligen har tid med spex fattar jag inte riktigt, skrattar Rasmus Trappe.
Han bekräftar min fördom om att det huvudsakligen är läkare och teknologer som ägnar sig åt spexande i Lund – trots att det rent tidsmässigt känns som att humanister, med avsevärt mycket färre undervisningstimmar, borde ha större möjlighet att dyka ner i teaterformen.
– Jag tror dels det beror på att man känner sig mer ”vagt upptagen” som humanist, det finns ständigt något som man borde, eller kanske borde, göra. Teknologer är ju däremot så låsta kring terminens rytm så att det kanske är enklare att hitta ”otvetydiga luckor” då man har tid att spexa. Sedan har jag fått intrycket av att teknologer och läkare har en mycket mer organisatorisk kultur, så spexen är en mer naturlig miljö för dem.
Han menar att spexhumorn främst är en typ av fars, där publikfrieriet får ta mer plats, medan vissa referenser snarare är till för spexarna själva. Samtidigt är han inte övertygad om spexhumorn nödvändigtvis bör ses som lundensisk.
– Ja, vad är Lundahumor egentligen? Folk som är med i spex kommer ju från hela Sverige, och det påverkar ju såklart vilken sorts humor som kommer ut. Samtidigt finns det ju en viss underfundighet.
Rasmus Trappe menar ändå att det finns en ”nördighet” som präglar humor från Lund. Det betyder inte nödvändigtvis att det krävs någon förförståelse hos publiken.
– Nej, det handlar mer om en viss twist på grejer! Anders och Måns har till exempel många skämt där de ska mäta grejer, och måtten de använder kan vara helt absurda – jag vet att de en gång försökte undersöka hur många ”sig själv” en gubbe som uppfattades vara just ”sig själv” var.
mätandet, som nog får sägas vara hämtat från den forskningsmiljö varifrån många Lundahumorister härstammar, har också gjort ett fysiskt avtryck i Lunds stadsbild. I kvarteret Paradis har Uardaakademien rest ett mått på ”lagom” – en av flera statyer i staden med studentikos prägel.
Jag avslutar mitt samtal med Rasmus Trappe med att ta upp den obryddhet jag ibland uppfattat som typiskt för Lundahumorn – att man kan skämta om allt, men att egentligt engagemang ses ner på.
– Jaja men precis, ”Magnus Betnér-humor” är ju väldigt olundensisk! Det är lite ocoolt att från ett lundaperspektiv bli väldigt investerad i en viss politisk fråga eller så – men jag tror mest att det är en rest från nittiotalshumorn, att det är lite oskönt att vara politisk i sin humor.
Rasmus Trappe tror också att just denna dimension hindrar Lundahumorn från att bli radikal i att man ”ska få skämta om allt”. Humorn ska inte reduceras till ett ställningstagande i en sådan kamp.
– Då blir det oskönt i sig, säger Rasmus Trappe.
