Född: 1988 i Svedala
Bor: I Hägersten, Stockholm
Dödssynd: Frosseri
Lundagårds Martin Axelsson Därth har mött Tone Schunnesson för ett samtal om fiktion, konsumtion och rymden.
Hjärtat klappar som hos någon av Tone Schunnessons tjackade romankaraktärer, men jag anstränger mig för att förmedla anspråkslöshet inför den stundande intervjun med författarvärldens enfant terrible, vars böcker hyllats av en enad kritikerkår. Tripprapporter (2017) lovordades som ett ode till narcissismen och Dagarna, dagarna, dagarna (2020) har redan kallats för en generationsroman, för dess skiktröntgen av den självupptagna samtiden. Sökande, begär och gränslöshet löper som en tråd genom det ocensurerade författarskapet.
Vi har stämt träff den 5 maj klockan fem på eftermiddagen och jag planerar att fråga Tone Schunnesson om hon tror på numerologi, men hon ställer in i sista stund och jag får stryka även min andra fråga: ”Min fördom var att du skulle ställa in – varför tror du att jag har den bilden av dig?”.
– För att du är en dålig läsare som blandar ihop romanfiguren med författaren, svarar hon på smått uppgiven malmöitiska en dag senare.
Får du höra det ofta?
– Väldigt ofta, alla som intervjuade mig för Dagarna var förvånade över att jag var tidig.
Det visar sig snart att jag begått kulturvärldens mest flagranta misstag – oförmågan att skilja mellan verk och person – när jag projicerat romankaraktärernas egenskaper på författaren. Resterande frågor får strykas. Min underkända läsförståelse till trots, tillstår Tone Schunnesson att det finns egenskaper som hon delar med huvudkaraktären Bibbs, en influencer på dekis som kämpar mot nya marknadskrafter där jaget är den enda varan och likes den enda valutan.
– Jag tror att vi delar en kärlek till Stockholm och en dröm om ett bra liv, men vi har lite olika idéer om vad det är eller hur man tar sig dit. Bibbs har en dröm om en frihet och autonomi som har gått förlorad och jag tror att det är därför hon är så olycklig.
Även i relationen till omvärlden finns gemensamma drag mellan upphovsperson och romanfigur.
– När Tripprapporter kom ut, så upplevde jag att det fanns en vilja att konsumera mig. Jag tänkte mycket på vad det innebär, för om man konsumerar någon så tar ju det slut, det är inte så att man investerar i eller ens pratar med någon, utan mer “nu ska vi använda upp dig sen kastar vi bort dig”. Det var därför jag blev intresserad av att skriva om en föredetting.
För mig är Dagarna en roman om våld på olika sätt, våld i nära relationer, sexuellt våld, marknadens våld, bostadsmarknadens våld, Stockholms våld, en högerstads våld. Och så är folk så ”SEX”. Jag vet inte.
Jag känner mig tvungen att fråga om du, liksom Bibbs, tror på medium och astronomi?
– Eh, astrologi? Astronomi är rymden och det tror jag på, jag tror på rymden, säger hon och skrattar så att den frasiga vita skjortan skrynklar sig.
– Nej men en av mina följare på insta gjorde min karta för ett tag sen men jag kommer inte ihåg vad hon sa. Jag är marxist i grunden, vi håller inte på så mycket med sånt där.
På ytan tycks Tone Schunnessons romaner drypa av sex, droger, pengar och jakten därpå. Författaren själv har en mer systemkritisk tolkning av verken.
– Mina böcker handlar inte ens om sex för mig, de handlar om våld. För mig är Dagarna en roman om våld på olika sätt, våld i nära relationer, sexuellt våld, marknadens våld, bostadsmarknadens våld, Stockholms våld, en högerstads våld. Och så är folk så ”SEX”. Jag vet inte.
Håller du med om beskrivningen av böckerna som dekadenta?
– När jag tänker på dekadens så tänker jag att det finns ett romantiskt skimmer över det, och när jag skrev Tripprapporter så tänkte jag mycket på att jag inte ville att det skulle vara en bok om en ung kvinna som var lite nedgången. Det finns någonting sexigt i det och då var jag mer intresserad av att hon inte skulle vara begärlig och inte heller ha det som ett värde, så jag tror att jag tänkte på det som något helt annat än dekadens.
– När jag tänker på dekadens så tänker jag mer på typ Håkan Hellström, eller du vet, att det finns nåt som är lite roligt.
Förutom de färgglada nymanikyrerade naglarna som hon stolt visar upp för kameran unnar hon sig sällan större utsvävningar och lämnar andrahandslägenheten i Hägersten endast i undantagsfall. Ensamhet är också ett återkommande tema i hennes böcker.
– Många tycker att de är extrema i den ensamheten, och alla kanske inte hade ljugit om att de blivit våldtagna men vi gör ändå konstiga saker hela tiden för att bli älskade eller hålla oss relevanta. Jag är intresserad av de ämnena för att de är den mänskliga erfarenheten.
Jag antar att när folk frågar ”hur mycket är sant” så menar de ”hur mycket knarkar du, hur mycket knullar du, hur skuldsatt är du?”.
Jag har fortsatt svårt att förena bilden av Tone Schunnesson som förskansad i sin skrivarlya med den utlevande värld som hon målar upp i romanerna och via sociala medier.
– Varför är alla så intresserade av sanning, utbrister hon uppgivet.
– Livet är tråkigt, varför vill vi så gärna att det vi läser är sant? Jag antar att när folk frågar ”hur mycket är sant” så menar de ”hur mycket knarkar du, hur mycket knullar du, hur skuldsatt är du?”. De menar aldrig ”Är det verkligen så att du har en så fin relation till din syster som det verkar i Tripprapporter”.
Blir du förargad av läsarnas brist på fantasi?
– Alltså det är ofta så uppenbar sexism liksom, men det har man lärt sig att ta. Ibland hade det varit intressant att prata om andra aspekter av skrivandet, om gestaltning eller språkhantering, du vet såna saker, men folk vill bara veta vad som är sant och inte, och då menar de ”har du snortat keta eller har du inte snortat keta” – men vad tillför det till litteraturen? Det är som att man hellre vill plocka sönder verket än att komma det nära.
En vecka senare möter jag och en fotograf upp en klädsamt punktlig Tone Schunnesson på besök i Malmö. Vi tar skydd från värmen i en av Stortorgets ljusskygga bakgator vars gränder öppnar sig som katedraler. Bakom Tone Schunnesson gapar valv efter fucking valv oändligt.
