Det har blivit fult att känna sig ful. Nina Morby skriver om Khloé Kardashians fulhetsbikt, och om äkta sårbarhet.
Googla ”Khloé Kardashian unauthorized bikini”. Förmodligen får du upp en bild som publicerades av Khloé Kardashians mormor, intet ont anande om den mentala härdsmälta bilden skulle åsamka barnbarnet (som i svallvågorna av händelsen lät hota att stämma alla som spred bilden vidare).
Bilden i sig är tämligen ointressant. Den visar en flitigt opererad kvinnokropp som missat Instagramfiltrens reningsfaser och därför avslöjar små men synbara tecken på människans ofrånkomliga fettvävnad. Vad som däremot är intressant med den här berättelsen är Khloé Kardashians reaktion på bildpubliceringen, som hon lät posta i ett inlägg på sin instagram.
I inlägget skriver hon om sina upplevelser av ett liv präglat av konstant utseendepress, och om hur hon fått utstå kommentarer om att vara den fula ankungen i syskonskaran. På samma sätt som Khloé Kardashian älskar att “throw on some make-up”, älskar även Khloé Kardashian “a good filter, good lighting and edit here and there”, av den simpla och sorgliga anledningen att hon inte känner sig tillräcklig “just being me”.
Efter stjärnans bekännelser kring sin upplevda otillräcklighet, förvandlades kommentarsflödet till ett hela havet stormar för Instagramfeminister och kroppsaktivister. Kritiker påtalade hyckleriet i att en Kardashian, vars hela imperium olägligt nog vilar just på orimliga skönhetsideal, nu stod med byxorna nere och erkände sig ertappad av samma ideals toxiska biverkningar. De ville se Khloé Kardashian ge revanch mot alla elaka kommentarer genom att framtvinga en kärleksförklaring till sin oretuscherade kropp. Inte minst för att predika Guds elfte och viktigaste budord: må du älska din kropp som du älskar din nästa, till världens alla unga kvinnor.
Personligen tycker jag att Khloé Kardashians offentliga bikt var både uppfriskande sårbar, och sorgligt sällsynt. I en tid då self-love är en dygd, betraktas självhat som en synd. Att tycka illa om sin kropp är inte bara en jobbig känsla att bära på, utan också något som kan betraktas som rent ofeministiskt. Den som känner skam, eller kanske rent av avsmak, inför sina celluliter, ojämna hy eller platta byst gör det för att patriarkatet satt upp regler för hur kvinnokroppen bör se ut. Att ta till medel för att råda bukt med ens ytliga bristfälligheter kan enligt samma resonemang tolkas som att dansa efter patriarkatets, kapitalismens och, i slutändan, familjen Kardashians pipa.
I en tid då self-love är en dygd, betraktas självhat som en synd.
På motsatt sida Khloé Kardashians reaktion finner vi nämligen kroppspositivismen, som fäster ett starkt egenvärde vid varje kvinnas kärleksförklaring till sitt yttre. Kroppspositivismen har sina rötter i fat acceptance, en politisk rörelse född i 1960-talets USA vilken förespråkade civila rättigheter för överviktiga, och lagstiftning mot diskriminering av individer till följd av deras storlek. Rörelsen antogs av radikala feminister som en följd av den växande bantningsindustrin i landet, som profiterade på kvinnors dåliga självkänsla snarare än att adressera faktiska hälsoproblem.
Missförstå mig rätt: Vi har mycket att tacka kroppspositivismen för. Inte minst det andningsutrymme rörelsen givit kvinnor världen över med kroppar som på något vis inte passar i normens trånga kläder. Med det sagt tror jag att kroppspositivismen snarare stjälpt än hjälpt oss att göra precis det Khloé Kardashian gjorde efter sin mormors bildpublicering: att våga visa oss sårbara.
Låt oss prata om vad sårbarhet är, och vad det inte är. I boken Mod att vara sårbar (2014) definierar sociologen och sårbarhetsförespråkaren Brené Brown sårbarhet som ”en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”. Vidare skriver Brown: ”Sårbarhet bygger på ömsesidighet och förutsätter gränser och tillit. Det handlar inte om att fläka ut sig, eller om att göra bot, eller om att avslöja allt, eller om att häva ur sig all upptänklig information på sociala medier”.
Gränslös sårbarhet, menar Brown, leder i stället till syftets raka motsats. Den så kallade ”blotta allt-kulturen” utser författaren till något vi använder oss av för att skydda oss från den riktiga sårbarheten. Och det är här paradoxen med kroppspositivism tydliggörs: en akt som i grund och botten är sårbar, blir i sitt utförande sårbarhetens motpol.
Jag tror att vi alla kan komma överens om att det är sårbart att visa upp en kropp man inte är bekväm med, särskilt inför någon man vill ska åtrå den, och kanske än mer om den avviker från det så kallade idealet (som ju nästan alla kroppar i någon mån gör). Men sårbarheten i den akten omintetgörs när det görs intill en hashtag och en noga utstuderad caption. Detta beror på att riktig sårbarhet inte är att presentera våra ömma punkter för internets oändliga publik, än mindre bakom kroppspositivismens intakta sköld. Riktig sårbarhet är att bli tagen på sängen, berätta om något som känns obekvämt och lita på att mottagaren kan acceptera, eller rentav älska oss, trots eller just på grund av de saker vi inte gillar med oss själva.
Riktig sårbarhet är att bli tagen på sängen.
I den bästa av världar existerar såklart vare sig utseendeideal eller dikotomin ful/fin, men i verkligheten vaknar nästan alla upp en morgon och vill inget hellre än att svepa in sig i ett massivt retucheringsfilter. Och i egenskap av att tillhöra det andra könet, med en kropp som både ömmar, blöder och ansamlar fett på helt orimliga ställen, känns uppgiften att också älska den villkorslöst under dygnets alla timmar svår, för att inte säga omöjlig.
På så vis var det en befrielse att ta del av Khloé Kardashians fulhets-känslor. Ett andningsrum och påminnelse om att jag inte är den enda syndaren i #selflove-kulturen, under vinterdagar när ringarna under ögonen är stora som halvmånar och hyn är rödflammig och blek.
Riktig sårbarhet är kanske just det: att erkänna för någon man gillar att man känner sig ful ibland, eller för all del, skriva det i ett Instagraminlägg för en halv värld att ta del av.
Jag vill iallafall hävda att det är varje kvinnas förbannade rätt.
