Harry Martinsons Aniara, Gunnar Wetterbergs Axel Oxenstierna och Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och Jag. Lundagårds kulturkrönikör Gabriel Lindgren undrar vad hans litteraturval egentligen säger om hans stundande stockholmsflytt.
Det är en timme kvar till tåget går och jag stressar igenom bagaget för att se att allting kommit med. Jag ska flytta. För en gångs skull har jag varit ute i god tid, och det verkar som att jag är mer än redo för att spendera de kommande månaderna i Svea rikes huvudstad.
I min ryggsäck har jag packat ner böcker som jag i min enfald tror mig kunna använda som en sorts själsliga mediciner inför de okända marker jag möjligtvis riskerar att gå ner mig i. Min mormors förmaningar om storstadens frestelser ekar i huvudet när jag gör mitt urval. Där är Harry Martinsons rymdepos Aniara, som jag hoppas ska kunna ge mig tröst när vilsenheten gör sig gällande. Där är Gunnar Wetterbergs Axel Oxenstierna som ska ge mig mål och mening att göra gott, och se den stora bilden i att handla även för andras skull. Det är ett förnämligt resesällskap.
När så en minut återstår innan promenaden mot station ska anträdas, får jag vad Cornelis Vreeswijk på svajig engelska skulle kalla för en “irresistible impulse”. Jag klampar in med oborstade skor på det nybonade vardagsrumsgolvet, sliter ner Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och Jag, och stormar ut ur lägenheten med all min packning.
På tåget är jag konfunderad. Varför den boken? Har jag dukat under för sentimentalitet? Har jag blivit en oförbätterlig lokalpatriot som ämnar att exportera Skåne till Stockholm? Som med ett stycke brinnande dissident-litteratur i den finkulturella högborgen, hoppas kunna bli beskyddad såsom bibeln upplevs beskydda missionärerna i vildmarken? Nja, fullt så dramatiskt är nog inte mitt undermedvetna.
Så slår det mig: ålen! Det är historien om hur den försupne Vricklund under kräftfisket i Tosterup får för sig att brottas med den beryktade hornålen, som är så stark att den kan bräcka en man och så stor att den kan svälja ett barn helt. Hur han efter handgemäng med gott förvärv lyckas ta död på bjässen och blodig reser sig och talar till Bombi Bitt med de bevingade orden “Jag bet ihjäl den djävelen”.
Kanske är det buskis, kanske är det sydskånsk kitsch, men det gör mig gott att kunna bläddra bland de där sidorna, och läsa om min barndoms historier om kampen mot den hala, våldsamma och ofta hornprydda vardagen som man till sist får bita ihjäl. Den gör mig gott nu, och kommer göra mig gott när höstens mörker gör storstaden för stor.
Jag stiger av tåget på Stockholms centralstation, känner förnöjt hur doften av ostädad tunnelbana och nerpissade trappuppgångar slår emot mig. Boken bränner som en nybakad äggakaga i ryggsäcken och jag känner mig redo för att ta mig an storstadens alla hornålar. Här kommer vi kämpa och trivas tillsammans, Bombi Bitt, jag – och jag.
