Wera von Essen är en redan etablerad röst inom den unga svenska skönlitteraturen. Esther Arndtzén har läst hennes tredje roman Svar till D, en prosalyrisk berättelse om kärlek och saknad som delvis lider av sin formlöshet.
”Såhär börjar allting: Jag vill dö.” I textens centrum står ett jag, en skrivande person som under flera månader avlägsnat sig från texten, för att bryta en dålig vana av att skriva sig igenom livet. Men döendet blir ett återvändande till texten, en ny början. Utåt sett händer det inte mycket i Wera von Essens romaner. Men på textens nivå, och i jagets inre värld händer allt. Så även i Svar till D.
Wera von Essen debuterade 2018 med En debutants dagbok, en kritikerhyllad och prisvinnande dagboksroman. Förra året kom Våld och nära samtal, en mörkare och mer suggestiv berättelse. Svar till D är hennes tredje roman, utgiven hos Bokförlaget Polaris.
Hon vänder sig till biktstolen, till drömtydning, till tarotkort.
Romanens jag, med sin dödslängtan och julileda befinner sig i en kris efter två separationer. Romanen inleds med ett citat av författaren Gösta Oswald: ”Den som skriver får svar. Om den har tid att vänta.” Denna i titeln refererade D, som jaget besvarar, är inte en person utan flera, kanske alla dem som hon en gång har älskat. Hon blir lämnad av Daniel och sedan av David, ingen av dem hade tid att vänta. Svaret, som mer ofta är en fråga, dikteras istället i denna text till alla, till den okända. Hur ska man leva utan någon som man har älskat?
Svar till D är en prosalyrisk roman där språket sällan stannar upp. Meningarna är långa och ohejdbara, en desperat och vilsen människas medvetande flödar över sidorna. En ventilering av förtvivlan, för det mesta. Berättarjaget lider av en brist på något, hon är en brusten människa. Korta tillbakablickar från barndomen skildrar en trasig familjesituation, med en alkoholiserad och suicidal mamma.
Berättarjaget slits med svårigheten att ta emot kärlek och tvivlar stundvis på om hon ens kan älska. Men det kan hon, och det gör hon. Gång på gång riskerar hon att förlora sig själv helt i en kärlekens yrsel. Hon vänder sig till biktstolen, till drömtydning, till tarotkort. En av älskarna blir ryggar tillbaka inför hennes spådomar.
Hon kontemplerar också det moderna kvinnliga dilemmat. Hon frågar sig: är det så fel att vilja bli omhändertagen, att vilja bli räddad av någon annan? Herrens famn står öppen, men hennes Gud är också stundtals bestraffande och tyst.
Likt de tidigare romanerna finns det här autofiktiva inslag och detaljer som känns igen från den självbiografiska debuten. Men det är fel att läsa Svar till D som hårdnackad autofiktion. Wera von Essens litterära uttryck befinner sig i ett gränsland mellan fakta och fiktion. Var den gränsen dras är, trots allt, sällan betydelsefullt.
Jag imponeras av hur Wera von Essen på ett skickligt och naturligt vis integrerar sin andlighet och den katolska tron i sitt språk; det gör hennes uttryck unikt och poetiskt. Jag läser en roman av en författare som har mognat i sitt uttryck sedan debuten, men som har outvecklad potential.
Jag tycker så mycket om språket, men narrativet och berättelsens formlöshet känns lite väl repetitivt från de tidigare romanerna. Därför hoppas jag att Wera von Essen inte skriver ännu en berättelse om en vilsen och destruktiv ung kvinna som irrar omkring utan riktning, utan istället klipper sig och skaffar en handling.
Det ser jag fram emot.
