Är gnäll en typiskt svensk grej? Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic skriver om hans fäbless för missnöje.
Det är mänskligt att klaga. Vi svenskar klagar särskilt gärna på oss själva – på hur stela vi är, på jantelagen, på hur mycket roligare danskar är, och så vidare. Kanske är vi de som tycker sämst om oss själva. Fransmännen älskar sitt kulturarv och danskarna dannebrogen, men inga andra folkslag är lika självkritiska som svenskarna.
Denna benägenhet till självkritik kan jag ofta tycka är överdriven. Jag gillar Sverige, och jag gillar svenskar. Vi har, precis som alla andra kulturer, både våra guldklimpar och rostfläckar. Men denna blandning är just vår blandning, unik i sin kombination av drag och nycker. Vi borde vara glada och stolta över den, i stället för det allestädes närvarande misstyckandet.
Därför är det mycket givande att resa nere på kontinenten. Samma Homo Sapiens, nästintill oigenkännliga. Utan misstyckande.
Min månad hos min bosniska familj i somras gav mig ofta svindel av människans oändliga variationer. Men svindeln kommer inte bara från hur makalösa andra kulturer är, utan också från hur otroligt irriterande de kan vara.
Ett exempel: när middagen är över insisterar alla bosnier på att stå för hela notan, som givmildhetsprincip (självklart även som statusmarkör, men det erkänner ingen). Dock eskalerar det alltid eftersom folk verkligen, verkligen, vill betala. Utan undantag blir stämningen sur. Att någon annan har betalat är förolämpande och leder till småbarnsgrinighet. Föreställ er att någon här skulle försöka smita ifrån notan, så blir atmosfären. Detta upprepas middag efter middag, kväll efter kväll.
Hur har ingen insett att en sådan här tradition är idiotisk? Försök till att trumfa varandra i det eviga funkar liksom inte. Varför kan man inte bara splitta notan? Hur har ingen kommit hem efter en middag som blivit förstörd av en sur bosnisk gubbe som inte fick betala, och sagt basta?
Det värsta är att jag inte får klaga på det. För dem är jag bara en oförstående, obildad, kylig svensk. Jag förstår inte traditionernas nyanser och värden; det kommer jag inte göra på 20 år. Särskilt då jag fortfarande är ung och naiv, i deras ögon, så har jag ingen rätt att klaga. Jag ska lyssna och förstå.
Vissa saker bör man klaga på, och det är så skönt att få gräma sig igen. Salig är jag över att få brottas med bolaget och stela möten på Mårtenstorget i ytterligare ett år, inshallah.
