Nykläckta, ängsliga, okunniga. Vi fortsätter ändå. Lundagårds chefredaktör Viktor Wallén funderar kring framtiden.
Om Viktor, 19 år, hade fått höra var han skulle befinna sig vid 24 års ålder hade han sagt ”Lundavad?” Viktor, nu 24, har heller ingen aning om hur han hamnat här. Människan vet sällan vart den är på väg. Än mer sällan kan den förklara varför den är där den är.
Vägen framåt för Lunds studentliv är minst lika oviss. Kommer det bli det ”normala” som de gamla studenterna längtar efter, som det var före pandemin? Sedan får man fråga sig: vad är ”normalt”? Var students liv är trots allt dess eget. ”Normalt” är något subjektivt.
Men visst hade det varit riktigt gött att få gå på nationsklubb igen?
Man kan dock inte leva på hoppet allena. Kunskap om vad det ”normala” är måste överföras från de tidigare studentgenerationerna till de som inte upplevt hur det är; alltså både nyblivna novischer och de som började sitt studentliv i karantän.
Utöver den konkreta kunskapen följer en specifik, studentikos lundaanda vars glöd behöver tändas igen. Hur denna nya generation gör det väntar vi redaktörer ivrigt på, med diktafoner och kameror i hand.
Men även Om studentlivet öppnar upp all den verksamhet som fanns innan pandemin – peppar, peppar – kommer det nog inte vara detsamma som tidigare. Det betyder inte att det kommer vara bättre eller sämre, bara annorlunda.
Jag vet fortfarande inte vart jag är på väg. Inte heller vad Lundagård kommer bli med mig, Theo och Alexandra vid styrspaken. Med 101 års anor sittandes på axlarna är det tungt för nykläckta redaktörer som oss att sträcka ut vingarna. Blicken i nacken är sträng. Ändå hoppar vi ut för att flyga.
Jag tror att du kan relatera till känslan av att inte ha någon riktig aning om vad du gör. Känslan är ofta obefogad, men den finns där ändå.
Både dina och mina föregångare gjorde på ett sätt som fungerade för dem. När vi försöker nå deras ribba kommer det oundvikligen bli annorlunda. Men vi fortsätter.
Och det kommer bli helt okej.
