Klas Östergrens roman om Gustav III:s hov imponerar inte. Trots att berättelsen är dramatisk, med ett stundtals fantastiskt språk, vet Lundagårds Theo Vareman fortfarande inte varför han egentligen läst boken.
Italien 1831. Under hot om – gissa vad – en stundande pandemi isolerar sig den åldrade Carl Fredrik Munck, och tillbringar väntan på döden med att berätta om sitt liv för en tjänare. Det är, ska det snabbt visa sig, en absurd historia.
Berättelsen måste alltså ge något mer, och syftet blir ofta att ge historiska personer ett mänskligt ansikte bortom oljemålningarna.
Myten om Carl Fredrik Munck kan nog ses som en av Sveriges äldsta skvallerhistorier. Han var hovstallmästare till Gustav III, men fick efterhand även en roll som kunglig sexterapeut. Trots flera års äktenskap hade kungaparet fortfarande inte haft fullbordat samlag – varken med varandra eller med någon annan. Detta tilläts inte heller vara ett privat problem, utan blev närmast ett politiskt sådant. En tronarvinge måste ju produceras.
Hur aktiv roll Munck egentligen spelade i kungaparets relation är oklart, och Klas Östergren låter en viss mystik ligga kvar över detta. Däremot får ryktena om att det egentligen är hovstallmästaren som är pappa till det barn som sedan faktiskt föds snabbt fäste, även i kungens egen familj. Kort sagt, myten ger stoff för dramatik.
Att skriva en historisk roman kan tyckas vara ett bekvämt grepp, då handlingen i princip redan är skriven. Detta innebär samtidigt ett problem för bokens relevans – varför ska läsaren ge sig i kast med skönlitteratur när Wikipedia finns bara ett knapptryck bort? Berättelsen måste alltså ge något mer, och syftet blir ofta att ge historiska personer ett mänskligt ansikte bortom oljemålningarna.
Klas Östergrens återgivelse av Muncks tid vid hovet har vissa sådana kvaliteter. Gustav III och drottning Sofia Magdalenas relation blir i stunder just mänsklig, trots ett högtravande (men kanske tidstypiskt) språk.
Problemet är att Östergren aldrig lyckas med samma konststycke när det kommer till Munck själv, han som ska utgöra bokens huvudperson och berättare. Ibland kan detta vara ett praktiskt knep för att leda läsaren rätt in i berättelsen – en berättare som själv saknar djup kan sätta läsaren i en direkt relation med mer färgstarka karaktärer. Nick Carraway i Den store Gatsby är ett typiskt exempel på när detta format fungerar.
Men Munck är ingen Carraway, han har mer persona än så. Östergrens berättare fastnar i ett limbo, han är en halv person som mest kommer till uttryck under ramberättelsen i 1800-talets Toscana. Läsaren tillåts dock inte att tillbringa mycket tid här, utan kastas snabbt tillbaka till Gustav III:s hov.
Vid bokens slut antyder Östergren att den bleka karaktärsbeskrivningen är ett medvetet grepp, då han tillåter sig själv att träda in i berättelsen en stund och fråga sig om det egentligen går att återge en person som varit död i så många år. På detta anspelas också tidigare i boken, just genom att det är den åldrade Munck som återger berättelsen om personer som nu alla är döda.
Klas Östergren är en god berättare, med en otrolig förmåga att formulera sig, och som läsare sugs jag in i Två pistoler redan under bokens första sidor. Men detta räcker inte för att göra boken faktiskt intressant – läsupplevelsen blir helt enkelt aldrig mer än trevlig. Att romanens ibland överdrivna 1700-talsspråk lämnar en eftersmak av kitsch hjälper inte heller.
Vid en recension bör en bok få stå för sig själv. Författarens person eller tidigare skrifter ska inte överskugga det verk som avhandlas. Ändå är det omöjligt att inte jämföra Två pistoler med Östergrens mästerliga Renegater (2020). Med mindre än ett år mellan böckerna var förväntningarna högt ställda på det nya verket. Detta gör besvikelsen så mycket starkare när jag lägger Två pistoler ifrån mig, utan att veta vad Östergren egentligen vill säga med romanen. Jag vet ärligt talat inte själv varför jag har läst den.
