Originaltitel: Dune
Regissör: Denis Villeneuve
Biopremiär: 15 september 2021
Språk: Engelska
Längd: 2h 35 min
Den prisbelönta sci-fi boken Dune har återigen filmatiserats och bland lovsången finns det även en hel del ris. Lundagårds Rebecca Forsberg frågar sig – är det ett mästerverk eller en besvikelse?
Trots att Frank Herberts epos Dune anses ha etablerat genren science fiction har tidigare försök till filmatisering bemötts svalt. Bokens komplicerade handling har beskrivits som “ofilmbar”; de många lagren av samhällskommentarer och självreflektioner är svåröversättliga till filmduken.
De slående likheterna med imperialismens utsugande av oljerika länder knäpper oförlåtande tittaren på näsan.
Nu har regissören Denis Villeneuve tagit boken under sina vingar med ambition att producera två filmer i klass med det litterära verket. Vi känner igen Villeneuve från sina tidigare filmer Arrival och Blade Runner 2049, som enligt han själv bara varit uppvärmning inför att regissera Dune. Influenserna från dessa är tydliga; den dova, allvarliga stämningen genom den sparsamma dialogen, det långsamma tempot samt det visuella där man som tittare blir smärtsamt påmind om moder naturs grymhet.
I Dune följer vi familjen Atreides resa från sin hemplanet till den torra och heta ökenplaneten Arrakis. Där söker de att säkra sitt folks framtid, men blir indragna i ett komplicerat krig mellan anrika familjer och kring det dyrbara stoftet ”spice”. Stoftet skördas från den förtryckta lokalbefolkningen Fremen. Redan i filmens första scen möts tittaren av frågan “Vem ska nästa förtryckare bli?”. De slående likheterna med imperialismens utsugande av oljerika länder knäpper oförlåtande tittaren på näsan.
De olika familjernas styrkor, historia och begär för ens tankar osökt till Game of Thrones, men där stannar likheterna. Där fantasyserien är blodig och vulgär är intrigerna i Dune mystiska och finstämda. Det gäller dock att hålla tungan rätt i mun, för precis som i boken är det många släkten samt ordnar som introduceras, alla med sina egna agendor. Man gör bäst i att lägga dem på minnet för att ha en chans att hänga med.
Kritiken till filmen landar just kring att dialogen och handlingen skulle vara banal och platt, samt att tempot skulle vara för långsamt. Att filmen skulle vara just det får mig dock att undra, måste sci-fi filmer kännetecknas av fart och fläng samt actionscener som byter av varandra i ett rasande tempo? Har vi blivit rastlösa efter all rapp action som diverse superhjältefilmer fortsätter att leverera, år in och år ut? Det visuella mästerverket som är Dune tappar inte på sin knappa dialog, den snarare lyfter och förstärker mystiken.
Men, i ärlighetens namn, filmen gör sig bäst att avnjutas som ett visuellt konstverk. Dune bör ses på den största bioduk du kan finna så att du nästan förnimmer hettan och sanden som yr kring huvudkaraktärerna. Filmen ackompanjeras av en otrolig ljudbild signerad Hans Zimmer som tvingar publiken att svepas med ned i den dystopiska världen där sanddyner och enorma sandmaskar härskar.
Det enda som möjligen kan dra ned betyget när vi lämnar biosalongen efter över 2,5 timmar är känslan av att “jaha? Var det redan slut?” följt av ett ivrigt googlande efter när nästa del ska ha premiär.
För Dune sätter sig i vartenda skrymsle av ditt minne och sinne – som sand på våt hud.
