I torsdags tändes ljusen på Studentaftons scen för första gången denna termin. Kvällen, gästad av Jan Guillou och Alex Schulman, utmärktes av evenemangets frånvaro av underrubrik och behov av sådan.
Anekdotmaskineriet brummade igång samtidigt som moderatorn Fredrik Wikingsson tog ton och inledde samtalet. Några inte helt oväntade ämnen såsom Guillous kyliga relation till Leif GW Persson, Schulmans partnerskap med Sigge Eklund och båda deras romantiserade förhållande till alkohol varvades under kvällen med diskussioner om litteratur, journalistik och kultur.
Kvällens utbyten skedde under kapplöpning i rapphet och vitsig uppfinningsrikedom. Det fick önskad effekt och publiken skrattade till titt som tätt. Samtalet präglades av en härlig känsla som förde åhörarna rakt in i gemenskapen. Personligheterna kompletterade varandra så väl att man inte kunde annat än önska att man satt med dem på scen. Det är uppenbarligen ingen slump att två tredjedelar av männen på scen driver några av Sveriges största podcaster.
En av få saker som förenade kvällens två gäster var deras karriärer: journalister, författare och kändisar i en bredare bemärkelse. Det var emellertid tydligt från första början att de rent innehållsmässigt ägnat sig åt väldigt olika saker inom respektive fält. Guillou påpekade att “Alex är som [han själv] utan politiken” och ägnade en avsevärd tid åt att redogöra för hur den politiska kontext som rådde under hans formativa år skulpterade den journalist och författare han blev och Schulman inte blev.
Kvällens kanske mest kärnfulla ögonblick inträffade när Guillou, som annars uppenbarligen betraktar sig själv på en annan nivå än Schulman, proklamerade att hans karriär möjligen liknat Schulmans om han fötts samtidigt som honom. När den överlägsne journalisten fick frågan om han kanske också hade gjort reklam för dammsugare på sin Instagram då kunde han inte göra annat än att skrocka jakande.
Båda gästerna kände igen sig i den kamp som ständigt utspelar sig inom skribenten: att skriva för massorna eller för kultureliten – sälja mycket eller bli erkänd som storslagen? En stund av uppriktig beundran från Guillous håll kom när han med glimten i ögat påtalade hur imponerad han är av Schulmans förmåga att “gå som en lieman över sin egen familj”, syftandes till hans biografiska bibliografi. Guillou beskrev det sanningsenliga skrivandet, rent författartekniskt, som ett “moraliskt dilemma” – antingen skriver man sanningen och orsakar problem för de omskrivna eller så ljuger man och blir lynchad för sina påhitt.
Ett återkommande tema var utan tvekan kampen mellan att sälja ut, oavsett om det gäller sig själv eller sina nära, och viljan att bli respekterad såväl av allmänheten som den litterära societeten. Denna konflikt var till viss del närvarande även på scenen, där Guillou stundom komiskt verkade som en slags fadersfigur för den yngre författaren. Guillous överlägsna ställning, ömsesidigt erkänd på scenen, tog sig uttryck i ett slags bekräftelsesökande hos Schulman, hans litterära popularitet till trots. Denna relation drogs till sin metaforiska spets när Schulman tvingades repetera publikens frågor till Guillou, som kämpade mot en ogynnsam akustik med ett åldrande öra, något som gav kvällen ett hjärtligt avslut.
Guillou, som enligt egen utsaga står inför slutet på sin karriär, kände igen sig i Schulmans utveckling som författare. Han relaterade till den iver som följer av att ha en lång karriär framför sig och talade med spänning om hur framtiden kan komma att forma Schulmans skrivande.
När jag gick ut i årets första riktigt ruggiga höstkuling funderade jag på hur jag bäst kunde summera kvällen. Jag lämnade stadsteatern med en djupare insikt om hur Jan Guillou är formad av den epok han varit verksam i, och en nyfunnen nyfikenhet på hur Alex Schulmans författarskap kommer präglas av framtiden. Kanske var det sammanfattade för aftonen, och det som, om något, borde varit evenemangets undertitel, hur båda dessa män är skribenter av sin tid?
