Beate Wassermann
Balansakter
Moderna Museet Malmö
25/9 2021-20/2 2022
Beate Wassermanns måleri har endast visats ett fåtal gånger utanför Tyskland. Nu visas verk från fem decennier på Moderna Museet Malmö, i konstnärens första retrospektiva utställning.
I utställningssalen på Moderna Museet i Malmö möts jag av stora, vita väggar i triangelformer. Mot det vita sticker Beate Wassermanns färgglada, lekfulla dukar ut. Det är torsdag förmiddag, utanför faller ett lätt septemberregn över Malmö. Jag kliver in i ett okänt och intresseväckande konstnärsskap.
Beate Wassermann var under sin livstid, och är fortfarande efter sin död 2018, nästintill okänd utanför Tyskland. Balansakter på Moderna Museet Malmö är den första retrospektiva utställningen med konstnärens verk, och första gången någonsin hon ställs ut i Skandinavien. Utställningen är en del av Moderna Museet Malmös bidrag till att lyfta tidigare okända, kvinnliga konstnärskap. Curator Iris Müller-Westermann beskriver det som en ansats att utvidga konsthistorien, som historiskt sett centrerat manliga konstnärskap.
Beate Wassermann föddes 1947, mitt in i efterkrigstidens Tyskland. Som ung lämnade hon den lilla hemstaden Gensungen och åkte till Berlin för att studera, men omlokaliserade sedan till Hamburgs konstakademi. Där umgicks hon som ung konststudent i olika musik- och teaterkretsar. Det berättar Iris Müller-Westermann, som kände Beate Wassermann när hon levde, på pressvisningen. Dessa ungdomsår, präglade av lekfullhet och ständiga intryck från olika kulturscener har lämnat sina spår i Beate Wassermanns konst.
Genom utställningen, som sträcker sig över femtio år, finns en tydlig vilja att experimentera, pröva sig fram och leka med måleriet. Det finns också ett utforskande av jaget och av kroppen, och ett självförtroende i samspel med duken som växer sig större genom åren. Men även livet i sviterna av andra världskriget präglade Beate Wassermann och hennes konst starkt. Curator Iris Müller-Westermann beskriver det som en vilja att ta sig bort från det borgerliga, stränga i tiden och ansluta sig till det som skulle bli framtidens konst.
Bland Beate Wassermanns tidiga verk, som annars är trevande och endimensionella, fastnar jag för Madonna från Altona från 1979, ett av få självporträtt av konstnären. Motivet är en kvinnlig gestalt, med båda händerna på en stor gravidmage. Ett par smala ben med svarta klackskor sticker ut under klänningen. Ur håret spretar målarpenslar ut, blicken är nedslagen. Gestalten är ljus mot en mestadels svart bakgrund, och kontrasterna och kvinnans hemlighetsfulla närvaro fångar min blick.
Kontrasten mellan ljus och mörker är fortsatt närvarande under resten av utställningen. Mycket av Beate Wassermanns måleri är inspirerat av ögonblicksbilder från livet, såsom serien Milano från 1992. Konstnären tillbringade mycket tid i Italien, och använder det medelhavsljuset i målningarna. De tre stora, rektangulära dukarna föreställer ljuset då det genomkorsar fönsteröppningar och speglas på husväggar. Målningarna är försiktigt harmoniska, med en mörk suggestiv underton. En senare del av utställningen, med fler målningar från Italien från 2001 är än mer reducerad i sin motiv. Dukarna är större och föreställer mer abstrakta, färgglada former som låter dukens vithet lysa igenom. Jag tycker mig se en stor konstnärlig självsäkerhet i hur de långsträckta, snabba penseldragen har förts över dukarna.
Beate Wassermanns konst är inte ett sådant som stannar kvar hos en någon längre tid. Det abstrakta måleriet är när det är som bäst, som i självporträttet och målningarna från Milano, mäktigt och mörkt. De senare delarna är luftigare och mindre effektfulla. Men det är inte desto mindre fint att kliva in i Balansakter och stanna ett slag vid de lättsamma och färgglada målningarna. Om inte annat för att ta del av ett konstnärskap som trots allt slog sig fram under en tid då det var svårt för kvinnliga konstnärer att bli uppmärksammade i samhället.
