Vad får egentligen räknas som god konst? Lundagårds kulturkrönikör Gabriel Lindgren besökte Moderna Museet i Stockholm och blev måttligt imponerad.
Nyligen besökte jag Moderna Museet i Stockholm i förhoppningen att bli underhållen till det yttersta av den samtida konstvärldens spjutspets. Mina förhoppningar var dock överilade, för så fort jag steg in i den första salen var besvikelsen omedelbar.
Det första som mötte mig inne i det vackert ritade rummet, föreföll var en hög med skräp (tänk överfull återvinningscentral). I en hörnet var en exposé över en konstnär som hänger sig åt att fotografera olika typer av läder, i det andra hörnet en byrålåda som man kunde sitta i och titta på en film som föreställde en savann.
Långt och länge sökte jag efter det mest träffsäkra uttrycket, till jag slutligen mumlade ut ett halvhögt “vilket mög.”
Trots ett antal vackra konstföremål blev jag under hela besöket inte av med besvikelsen, indignationen och känslan av att ha blivit intellektuellt förorättad. Allting hade förvandlats till någon slags svindyr lekplats för mig. “Skräp förblir skräp, även om det kostar skjortan och kallas konst”, tänkte jag och knöt näven i fickan.
Frågan om vad som är att betrakta som konst eller inte är intressant eftersom den ponerar att det finns ett direkt samband mellan ting och form, eller verk och idé. En fråga som redan sysselsatte Platon och Aristoteles, där den förre menade att formen var skild från tingen som endast var halvfärdiga manifestationer av den sanna idén, och där den senare hävdade att formen i stället finns immanent i tingen.
Jag har ingen examina inom konst, visuella studier, eller grafisk formgivning. Dessutom är jag astigmatiker, färgblind och har inte excellerat inom bildkonsten längre än till några akvareller målade i bilden på högstadiet. Därför provocerar det nog många när jag säger att god kultur inte behöver några parafraser, ekonomiska förtecken eller förklaringar. När man känner sig manad att i landets finaste konsthallar beskriva diverse grovsopor som om de vore reliker välsignade av den gudomliga inspirationens outsläckliga låga, då menar jag att man ska skrika högt och peka på kejsarens blottade genitalier.
Men hur ska man kunna bevara kulturen om bara viss konst – konst som är bra i sig själv – får lyftas fram? Jag gick ju trots allt på museet gratis. Men om allt kan vara konst, varför då överhuvudtaget lyfta fram den? Häri föreligger paradoxen: om man menar att konst såklart måste förklaras då den motsvarar en ofullständig framställning av en perfekt idé, vad är då syftet med konsten?
Jag ska inte irra ner mig i något metafysiskt slukhål, men så mycket kan jag säga att om konsten har som syfte att förebygga pessimism och beröra det innersta och icke-kvantifierbara hos människan, då måste konstens roll på allvar diskuteras. Om inte, kanske jag ska börja samla på matrester i stället för att slänga dem.
