Ett instagramkonto publicerar studenternas anonyma bekännelser och skvaller. Hela campus blir till en påfågelsparad. Och Lundagårds utbyteskrönikör Alva Mårtensson hänger med.
När jag var liten tänkte jag ofta att jag skulle återuppfinna mig själv till den nya terminen efter sommarlovet. I år ska jag bli cool.
Coolt kunde vara vad som helst som stack ut ur mängden. Inför skolstarten i ettan ville jag gärna ingå i den lilla gruppen unga glasögonormar. Således började jag lysa mig själv i ögonen med en ficklampa för att framkalla ett synfel (funkade inte). Andra, mindre extrema renoveringsplaner var rött hår, hiphop-stil (alltså en snedkeps) och byte av tilltalsnamn till mitt mellannamn.
Men det är inte bara sjuåringar som får sådana infall att sticka ut lagom till skolstarten. Även studenterna på University College Dublin (UCD) får det, och de har goda skäl. Det finns nämligen chans att få världens fetaste offentliga bekräftelsekick på ett visst instagramkonto om man lyckas.
På kontot, som heter “UCD Confessions” publiceras anonyma bidrag från studenter, om andra studenter och studielivet i stort. Bidragen kallas för “confessions” (bekännelser), därav kontots namn. En koppling till katolicismens bikt verkar inte alltför långsökt.
Inläggen innehåller alltifrån törstiga efterlysningar – “du med fjärilsbyxorna i byggnad x igår, jag kan inte sluta tänka på dig…” – till att någon fått en pinsam utskällning av “librocop” (den anställde bibliotekspolisen) för att ha smuttat på sin vattenflaska. Men mest uppmärksamhet får inläggen av den första sorten.
Det har gått så långt att bekännelser skrivs om bekännelserna i sig. Någon skrev ett inlägg om att de ville sätta på sig fjärilsbyxor för att ge intrycket av att det var denne inlägget handlar om.
Detta skapar alltså, minst sagt, en viss spänning bland studenterna här. Det finns ett slags bikt-kapital som folk vill maximera. Ett barn till gudinnan av status. En dans i mellanmänsklig beundran och narcissism längs vägen som löper likt en ryggrad genom campus.
Hade jag varit sju år hade jag nog färgat håret rött nu.
På ett sätt värjer jag mig mot kontot för att det bidrar till utseendehets. Det påminner lite om konton som fanns i instagrams begynnelse, som hette saker i stil med “Stockholms katter” och “Gröna linjens snyggaste”.
Skillnaden är att kvinnor då hängdes ut med bild av en eller ett fåtal personer, gissningsvis snubbar, för offentlig betygsättning. Det fanns en obehaglig vibb över dem. På UCD Confessions däremot objektifieras alla lika, oavsett kön.
Inläggen är också bildlösa och formulerade på ett sätt så att nästan bara den som inlägget handlar om kan identifiera sig själv. Om man inte råkar ha på sig fjärilsbyxor då.
Poängen är inte att peka ut någon, utan att känna sig sedd.
