Lundagårds kulturkrönikör dedikerar sin första krönika sedan restriktionerna lättats till rejvkulturen. Detta omtalade, älskade och debatterade festformat.
Efterskalven av D-Day den 29e september kräver självklart en festkrönika. Så här kommer min kärleksförklaring till en alldeles särskild sorts festkultur – rejvandet.
Rejvkulturen kommer ur amerikanska och engelska industristäders (Chicago, Manchester) sena 80-tal, Thatcher i bakgrunden. En förlorad generation skapade sig en tillflykt från den alienerande världen utanför. Och så var det rebelliskt också, vilket alltid är ett plus. Disco blev till house som blev till acid house som blev till psytrance och där har vi rejvandet. Enorma överblivna varuhus typiska för de gamla roststäderna var perfekta kolosseum då. Nu har vi Tomorrowland.
Jag förlorar mig aldrig lika mycket i musiken som när jag är på rejv. Det dansande kollektivet tar över, och andras förnimmelse av en själv drunknar i basen. Folk bryr sig inte om varandra, man står inte i cirklar och dansar med sina vänner, det är bara du och musiken.
Att avsluta kvällen genom att se himlen ljusna till repetitiv house mitt ute i skogen ger en helt annan känsla än att ragla ut från klubben till en smutsig gata. Avslutningsvis är man sparsam, rejv händer inte varje vecka. Knapphet är guldkantens moder.
Samtidigt finns det någon slags gemenskap, en samling öar i musikens hav. Kanske är det också därför kärleken styr. När individen inte är lika viktig så kommer också gemenskapen. När jag festar på Parentesen skrattar jag åt folk som spyr, på rejv hjälper jag till.
Allt är självklart inte guld och gröna skogar. Laglösheten finns där – människorna är ofta trevligare, men den finns ändå där. Det officiellt sanktionerade samhället ställs i opposition till gruppen, vilket har tydliga konsekvenser. Polisen är mycket hårdare, inte för att det någonsin har hjälpt, och upplevelsen är alltid kontingent på deras frånvaro. När festandet inte är institutionaliserat finns det en större spridning – antingen är det underbart, eller så är det väldigt väldigt dåligt.
Kulturen jag har beskrivit är kanske inte egentligen så särskild: allt festande är att förlora sig själv i kollektivet, varje timme tillbringad på stan under gudlösa tider ett slags uppror. Men just ett rejv kan vara allt det vanliga i kvadrat.
Just därför tror jag att rave är den nygamla framtiden. Vi är lika sugna på att vara lite rebelliska och frigöra oss från vardagen som alla andra ungdomar har varit i alla tider. Musiken kommer nog förändras, förändring är livets enda konstant, men kulturen lever förhoppningsvis kvar. 30 års rejvande är inte en fluga.
Åh vad jag har saknat att rejva.
Några musiktips: Peggy Gou, Kanine, och Infected Mushroom.
