Bluffsyndromet bland universitetsstudenter är vanligare än man kan tro. Lundagårds studentlivskrönikör Esther Arndtzén frågar sig var självtvivlet kommer ifrån och hur det kan bekämpas.
Jag kan ju ingenting. Tanken slår mig som en käftsmäll i slowmotion. Efter två år på universitetet, med 130 högskolepoäng humaniora i bakfickan, inser jag att jag kan alldeles för lite. Mitt 15-åriga jag förväntade sig att jag skulle ha erövrat världen vid den här laget. Eller ja, inte världen kanske, men kunskapen. Jag skulle ha behärskat minst två till språk, debuterat hos ett stort förlag och läst allt. Jag har lärt mig knappt tre fjärdedelar av ett språk, lagt författardrömmarna på hyllan och läst en ytterst liten bråkdel av allt jag borde ha läst – och vad ska jag med det till? Mitt gymnasiala ego hade kanske använt den värsta av förolämpningar: obildad.
Jag vet att livet, förhoppningsvis, är långt. Det finns oceaner av tid att inta kunskap. Men det räcker inte för mig. Jag vill ha kunskapen nu. Sen jag tog mina första vacklande steg på universitetets helgade marker har jag haft en molande känsla av att ligga i ofas. Det finns alltid kursare som kan mer, har läst mer och kommer med smartare inlägg på seminariet. Det går inte att vinna.
Känslan av att bluffa, av att ta sig fram på oförtjänta meriter är vanlig bland högpresterande studenter. En stor forskningsstudie om bluffsyndromet bland studenter på ett amerikanskt universitet publicerades förra året, och visade 1. på att bluffsyndromet är förhållandevis vanligt förekommande inom studier på högre nivåer och 2. på att det negativt påverkar de drabbades studier.
Det är nedslående att läsa om studien. Kommer jag att fortsätta känna så här, flera år fram i mina studier? Jag förstår att problemet inte handlar om min brist på kunskap. Min prestationsbaserade självkänsla har alltid ställt för höga krav, jag kan ju egentligen en hel del. Det handlar om något annat. Denna känsla av att bluffa, låtsas – det är det som skaver. Förtjänade jag verkligen det där VG:t på tentan? Det kändes som en oförtjänt komplimang.
Man brukar säga att bluffsyndromet är en kvinnofälla. Inga av mina universitetsstuderande killkompisar ger uttryck för det, eller så är de bara inte lika öppna med det. På seminarier avslutar jag ofta ett resonemang med men jag är inte helt säker, det kan ju vara fel medan manlig kursare avslutar med en stor fet punkt. Som sig bör. Visst är det delvis en kvinnofälla, som sträcker sig även utanför den akademiska världen och återfinns bland högpresterande kvinnor i andra delar av arbetslivet och i det privata. Det där manliga kolugnet vill jag hemskt gärna åt.
Universitetsvärlden och den akademiska verksamheten kan kännas invecklad och svår att navigera i. Men det är en plats för att lära. Och misslyckas. Och lära om. Jag behöver inte vinna över kursarna, litteraturlistorna eller tentorna. Det enda jag behöver övervinna är mitt eget självtvivel.
