– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –
ADHD, klass och stöd. Lundagårds Li Brundell funderar kring sin väg till universitetet.
Jag har ADHD. Det är varken jordens undergång eller en superkraft. Diagnosen bara är. Det har varit så hela mitt liv och det är så det kommer förbli. Det var helt enkelt skrivet i stjärnorna att jag skulle leva som en söndertjackad ekorre.
Mina gymnasiebetyg var urusla, eftersom skolan saknade stöd för den anomali min hjärna tyvärr kan vara. Det var krångel med högskoleprovet, därför att jag var krånglig. Men jag fick påbörja högre studier, till slut. Efter x antal högskoleprovsförsök med snordyrt apotek-amfetamin i fickan landade jag i ett tryggt resultat i 90:e percentilen. På universitetet har jag dock mottagits med öppna armar.
Jag har blivit erbjuden förlängd lånetid av universitetets biblioteksböcker, talböcker, privat läxhjälp, anteckningsstöd, mentor. Men den byråkrati som ligger bakom dessa erbjudanden är inte direkt ADHD-vänlig. Tillsammans med den depression och bristfälliga koncentrationsförmågan ADHD lätt korrelerar med, är det vissa dagar extremt svårt att behöva hålla koll på alla möten och dokument. Det är dock tacksamt långt bort från gymnasietiden då jag behövde förklara för matteläraren varför det kan anses olämpligt att skämta om elevers självskadeärr.
På rak hand måste ju en lagom skopa skepticism levereras. Att jag tog mig till universitetet? Trots 3 F i gymnasiet. Trots att jag behövde gå om tredje ring. Trots det, är jag här. Varför? Är det envishet? Tidigare outforskad potential? Naturligtvis är det ju bara en slump att majoriteten av min släkt antingen har arbetat som professorer eller studerat på en högre nivå vid Lunds Universitet – eller?
I rapporten ”Tidiga avhopp från högskolan” från Universitetskanslerämbetet (2017) avhandlas vilka folkgrupper som är mest benägna att hoppa av under första terminen av universitetsprogram. Det var 10 utbildningar som jämfördes, 5 av dem kan uppskattas leda till höginkomsttagarjobb. På 3 av 5 program märktes en tydlig skillnad beroende på social bakgrund. Det var en 25, 30 respektive 50% större andel av de med lågutbildade föräldrar som tidigt hoppade av dessa utbildningar jämfört med de från akademikerfamiljer. Alldeles för vagt för att dra några slutsatser, men tillräckligt för att undra huruvida det är klass eller kognition som väger tyngst.
Att få hjälp med sina funktionsnedsättningar är en klassfråga när medicin kostar en tredjedel lägenhetshyra i månaden. Det är en klassfråga att kunna hålla koll på frekventa besök hos läkare och studievägledare. Det är en klassfråga att ha råd att göra högskoleprovet termin ut och termin in. Det är en klassfråga att känna sig självklar i studiemiljön och orka ha sin funktionsnedsättning som heltidsjobb.
Jag har ADHD och en akademikerbakgrund. Det gör att jag ibland vill säga att jag har trotsat oddsen, när sanningen är att jag alltid har varit en enkel häst att spela på. Jag vet inte vad som behöver göras, men jag vet att arbetare och dampbarn förtjänar anpassningar i precis samma mån som den deras antonymer i dagsläget får. Det är naturligtvis tillåtet att rycka på axlarna, men till och med söndertjackade ekorrar kan ha rätt ibland.
